Dr Kristina

Trivsel och arbetsmiljö

2012-01-25T20:14:00.000+01:00

Undrar egentligen varför jag bryr mig om vårdorganisationer och hur saker görs på arbetsplatser? Vad är det för drivkraft, som gör att jag vill förenkla, sortera, förbättra (?) och säkra det vi gör på jobbet?

Vad har jag för drivkrafter själv? Jag tror att en drivkraft är att jag vill känna glädje på jobbet, lätthet och omtänksamhet. Då menar jag både gentemot varandra i vårdorganisationen men även gentemot patienterna. På något sätt vill jag hedra det mänskliga i oss alla genom förhållningssättet till varandra.

Det senaste året har jag ibland jobbat på en arbetsplats där just bemötandet är deras framgångsfaktor. Det är en otroligt trevlig arbetsplats att vara på. Det spelar ingen roll vilken funktion man har när man kliver över tröskeln där - utan alla behövs och uppskattas för just "sitt bidrag".

I kontrast till detta har jag arbetat en del på en annan arbetsplats med det motsatta. Där fungerar inte samarbetet och inte heller omtanken med varandra, utan varenda provsvar blir ett personligt vendetta, där det blir en kraftmätning om vem som "har mest" att göra och därmed ska slippa ta tag i problemet. På något sätt förskjuts problem från att gälla människor (kollegor och patienter) till att depersonifieras till provsvar och problem. Så här har det blivit pga flera saker, bl a avsaknad av chef/ledare, stor omsättning på personal och mindre bra strategiska beslut.

Jag funderar på vad det här gör med mig själv? I de båda kontexterna? På det ena stället gillar jag verkligen att vara. Det andra stället gör mig frustrerad och leder mig in på ett förändringsarbete, som jag faktiskt inte har mandat för. Jag märker att jag mår fysiskt dåligt i miljöer där folk går och surar och klagar och frågan är om det går att vända själv? Kan jag verkligen som ensam individ utstråla medkänsla, glädje och entusiasm så att det går att förändra något?

Vad är det livet försöker lära mig här? Att släppa taget och lämna det åt sitt öde? Eller stanna kvar och bidra med det jag kan? Jag har faktiskt ingen aning...

Självbedrägeri

2012-01-24T20:55:00.000+01:00

Tänk att det är så lätt att fastna i mönster, som snarare bibehåller gamla "sanningar" om sig själv. Ta t ex det här med offerrollen... Hur kommer det sig att man tillåter det att ske i ens liv - om och om igen? Offerrollen innebär för den som lever i den att omgivningen får påverka ens vardag, humör, liv och lycka till det negativa. Men kan det vara så att just den rollen också innebär en "vinst" och upprätthåller en "roll" - en "mening" i livet? Om man åtminstone är offer - så är det tillåtet att bli ledsen, känna sig utsatt och kränkt när andra har ett tveksamt beteende. I sak kan omgivningens beteende vara tveksamt och väldigt fånigt - eller rent av kränkande - men frågan är hur mottagaren reagerar? En väldigt generös och självständig mentor påtalade för mig att jag faktiskt kan välja i MITT förhållningssätt till en kränkande individ. Jag trodde att jag var klar med den här typen av personer sedan länge - men nix. Ett varv till behövdes, tydligen, för att förstå att jag inte kan påverka någon annans beteende - men jag kan definitivt förändra min egen syn på personen och min egen roll i leken. Jag började leka med tanken på hur jag skulle kunna byta perspektiv på personer, som utgår från att de kan styra och ställa och vara kränkande. De facto har jag - genom att bli ledsen och tagit på mig skuld - låtit dem göra vad de är bäst på.Så tänk om jag skulle se dem som ett "naturfenomen" - som ett mikroskoppreparat, jag kan betrakta genom ett förstoringsglas med samma objektivitet? Eller tänk om jag skulle prova att se dem som en "sjukhusclown"? Ni vet med röd-vitrandiga byxor och röd näsa, blåsande såpbubblor? Tänk om jag - helt enkelt - väljer att gå ifrån situationen istället för att dumt och korkat försöka upprätthålla en dialog och/eller kontakt överhuvudtaget? Vad skulle hända då? Vi har alla olika livsmönster och livsläxor, som präglar vårt eget beteende och uppfattning om oss själva. En del anser att allt som händer dem är andras fel. Andra bär skuld och letar regelmässigt efter vad de kunde gjort annorlunda. BÅDA sätten är en livslögn. Kanske behöver man både titta på sina egna fel, brister och självbedrägerier och sakligt granska andras livslögner och låta andra lösa dem på egen hand. För visst är det också en form av självbedrägeri att tillåta sig bli ett offer. Vi kan påverka vår attityd och vårt förhållningssätt.Det är spännande mänskligt att se att även de mörkaste sidor bor i oss alla och eftersom vi inte gärna vill se dem - så skapar vi förklaringsmodeller för att slippa ta i dem. (Det är fel på andra, jag har ingen skuld - eller jag har all skuld...)

I´m back

2012-01-21T16:05:00.002+01:00

Tillbaka till ursprunget. Skrivandet är så enormt viktigt för min utveckling märker jag. Eller kanske egentligen mest ORDEN. Att sätta ORD på det som händer, det vi tänker och känner gör just händelser, tankar och känslor verkliga. Kanske är det därför jag älskar att prata med människor, se dem, lyssna, så ett frö, bekräfta. Vi får se om jag fortsätter skriva här eller på något annat ställe. Det är en dragning till orden, som inte vill tystna i mig. Tydligen är jag skarp i mina iakttagelser av människor och det är ofta uppskattat - men en del människor blir faktiskt livrädda. De är så rädda för att bli genomskådade och kanske inte har den underbara erfarenheten att det finns en ödmjukhet att vi alla är människor. Att det just kräver vår kärlek och överseende med våra individuella utvecklingssteg mot den vi ska vara. Jag är enormt ödmjuk för den resan. Ibland är det jobbigt, ibland lätt. Alltid är det dock värt besväret om resultatet innebär ett lugn och en harmoni inuti oss. En slut på prestationskrav, inre "livshistorier" som stör och annat. Vi är de vi väljer att vara. Det är en smärtsam insikt - men sååå hoppfullt. See you soon!

Prioriteringar

2011-03-29T09:16:00.003+02:00

Att ta reda på sina prioriteringar innebär för mig att kunna sätta upp en tydlig målbild för vad jag egentligen tycker är viktigt - i mitt liv.

Att säga att man prioriterar sin familj och sin hälsa - men samtidigt inte ge barnen tid, strunta i att äta nyttigt och att ge sig själv tillräckligt med vila och motion - är att själv skapa ett glapp mellan sitt mål och sitt nuläge.

Vilka val behöver man egentligen göra för att leva sina prioriteringar?

När vi arbetar för att betala av dyra boenden eller ett dyrt billån - eller för att spara till pensionen - så kommer det göra avkall på vår tid med familjen och motionen.

Även för människor med tydliga prioriteringar i livet har dygnet fortfarande 24 timmar och de timmarna är upp till var och en att fylla med meningsfullhet.

För egen del vill jag absolut ha reflektionstid... De gamla medeltida munkarna hävdade att man bibehåller hälsa med 8 timmars sömn, 8 timmars reflektion/vila och 8 timmars arbete.
Många med mig har gjort erfarenheten att vi arbetar för mycket - 8-11 timmar/dag, sedan fortsätter vi att arbeta hemma - på hus, skjutsa barn till aktiviteter, träna själva, bjuda på middagar, jobba extra inför semestern osv. Även om det är lustfyllda saker vi gör gärna - så innebär det att det tar tid från vår möjighet till reflektion.

Att arbeta som chef är ett annat exempel. Att göra tankearbetet inför mål och strategi - innebär inte alltid att man sitter vid datorn och skriver - utan kanske att man "inte gör något alls". I det där kreativa glappet av görande finner vi ofta smartare lösningar på problem än precis när vi ska "tvinga fram" ett dokument inför en deadline. Förvisso kan vi skriva extremt bra i tidspress - men att ha förberett sig i ett kreativt "icke-görande" kan vara en väl investerad tid när det väl ska ner på papper.

Ju fler biografier jag läser av världshistoriens stora - inser jag att det är just i de kreativa stilla ögonblicken de gjort sina upptäckter. Isaac Newton, Albert Einstein för att nämna några.

Dagens samhälle går fort. Vi tillåter oss sällan helt fri tid för reflektion och att söka oss mot mitten av oss själva. För att "få" tid för detta måste man själv aktivt göra val som skapar den här tiden. Det handlar om prioriteringar ned på timnivå i den egna tidboken.

Vi är utrustade med varandra

2011-01-23T19:19:00.006+01:00

"Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill inte något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt hoppas den, allt uthärdar den." (Första korinthierbrevet 13:4-7)

Att verkligen få möta en annan människa på det här sättet! Inte bara som en text vid sitt bröllop - utan varje dag i vardagen - anser jag vara kärleken, värd att leva i.

Ur den här kärleken kan vi hämta kraft och näring.

Ju mer jag funderat runt de här frågorna har jag förstått att vägen till detta är att sätta vårt ego åt sidan och verkligen göra vad vi kan för att bottna i oss själva - för att helt kunna möta någon annan i den här avgrundslösa kärleken. Det innebär att vi måste släppa taget om oförrätter och orättvisor som tidigare drabbat oss. Det bygger på att vi VET och har erfarenhet av - att vi kan klara oss själva - men inte vill det. Utan att vi hellre VILL vara sårbara inför varandra. Att verkligen behöva någon annan för att växa blir en aktsam kärlek.

Allt för många kämpar i sina relationer med dramatik om "vem som givit mest" och "vems tur det är att ge" eller "återgälda något". Jag tror inte att det går att fullt ut mötas på det sättet. Eller - "du fattar inte vad jag behöver"-draman. Som om någon annans kärlek krävs för att vi ska bli hela.
Vi är hela i oss själva - eller åtminstone - vi kan bli det!

Den ena handen ska vara omedveten om vad den andra ger... Dvs vi ska inte ge bort något i avsikt att ge någon en skuld i form av motprestation...Kärlek är att GE utan förväntan att få något tillbaka. Det kräver av oss att vi är medvetna och hela i oss själva. Att vi arbetar med de frågorna själv. Att vi blir medvetna, backar ur situationen och försöker se lite mer objektivt på vår egen reaktion. Vad är syftet med ständigt gnäll, stridslystnad eller självhävdelse?

"Gud har utrustat oss med varandra." (Y Eggehorn) Den gåvan ska vi förvalta. Första Korinthierbrevet sammanfattar detta mysterium, som vi borde stanna upp vid lite mer till vardags - innan hårda ord och misstro uttrycks. Egentligen räcker första och sista raden... "Kärleken är tålmodig och god... Allt bär den, allt hoppas den, allt uthärdar den."

Nådens år

2011-01-09T14:44:00.004+01:00

Vi lever nu i nådens år - 2011.

Nåd är något som skänks oss - en gåva i och till vårt liv utan motprestation.

Visar vi tacksamhet för det vi har och får? För ett tag sedan läste jag en bok, som innehöll övningar för att bli mer tillfreds med livet - att se livet med tillit och fullt med möjligheter. En övning i boken - var att avsätta en stund i vårt liv - där vi är i denna stund - och bokstavligen skriva ned exakt vad vi är tacksamma för...

Övningen gick ut på att tacka för stora och små saker - men även människor och händelser som hänt och sådant som inte hänt. En tacksamhetsövning är extremt nyttig.

Här följer en starkt förkortad version för hur det skulle kunna se ut;

Jag är tacksam för min man, mina barn, min familj, min hund, min katt, min... (så långt brukar det vara lätt)
Jag är tacksam för min lägenhet/mitt hus, min bil, min cykel, mina skor, mitt köksbord, min soffa, min elvisp, mina vackra blommor, min telefon, min... (fortfarande ganska lätt - även om vi väldigt ofta tar alla de här sakerna för givet)
Jag är tacksam för min bästa vän, som utvecklar mig genom sin ärlighet... (ok - eller hur?)
Jag är tacksam för min omöjliga chef som lär mig acceptans och att släppa taget.
Jag är tacksam för min sura granne, som tränar mig i att förlåta och acceptera våra olikheter och möjligheter.
Jag är tacksam för att min vän vände mig ryggen. Det ger mig möjlighet att reflektera över vad vänskap ska grundas på och vår vänskaps hållbarhet... (nu börjar det bli jobbigt... eller hur?)
Jag är tacksam över mitt arbete - som lär mig tålamod och uthållighet.
Jag är tacksam över min smärta i kroppen... som lär mig att värdera min hälsa... Jag är tacksam för min utmattning - som ger mig tillfälle att stanna upp i livet och omvärdera mina tidigare val och välja ett liv som ger mig innehållet jag vill ha... (särskilt det vi inte vill ha är extra svårt att se tacksamhet inför)

Den här övningen har förberett mig att ta emot kärleken och nådens år med ett öppet hjärta. Hur ska vi kunna ta emot gåvor om vi inte ser att de ÄR JUST (förklädda) GÅVOR?

Välsignade jul!

2010-12-23T15:37:00.003+01:00

Denna jul firar jag med mina barn och min blivande man... Det är en välsignad jul!

Som jag har väntat på den här mannen... Han har allt det jag behöver. Lugn, mod, lekfullhet, trofasthet och sin egen autenticitet. Han är verkligen helt "själv" - behöver mig inte - men väljer att leva resten av sitt liv med mig utan en sekunds tvekan. Jag är lika "själv" men kan inte tänka mig att inte leva med honom resten av mitt liv.

Ett flyktigt möte - där tiden stannade - en kväll i oktober. Några veckors funderande på var sitt håll... Änglars inflytande. Sedan dess har det inte varit en sekunds tvekan.

Varför ska vi vänta på resten av livet? Intentionen är att bli gamla tillsammans - så vi vill göra detta fullt ut! Genom att gifta oss!

Jag tror att vi så många gånger tvekar för att vi egentligen vet i vårt innersta att det inte är "rätt" person vi har framför oss. Istället förhandlar vi med vår egen integritet och gör avkall på det vi egentligen vet att vi behöver.

När tvekan lyser med sin frånvaro - finns viljan där att upptäcka livets glädje och sorg tillsammans i samspel med en djupnande kärlek. Det känns så självklart att följa livets flöde och förändringar tillsammans från nu och framåt.

Den här mannen är mig given av NÅD. Ett fantastiskt ord! Mina förhoppningar om en varm man, som älskar mig som jag är - har överträffats på alla punkter. Jag ler åt Guds humor - att ge mig exakt det jag bett om - men med råge när jag väl bad om det!

Denna välsignade jul - full av nåd och djup kärlek!

Vägledd

2010-11-21T12:03:00.002+01:00

Hjärtklappningen, illamåendet, obefintlig aptit, längtan... är påtagligt sann fortfarande.

Några sekunder förändrade livet (eller enligt Paulo Coehlos blog 1/5 dels sekund) - sedan har "änglarna" arbetat med att överbevisa det.

Jag är vägledd och så oändligt tacksam för att jag inte kunde trycka undan detta ur mitt medvetande.

TACK, TACK, TACK!

Möten

2010-11-17T18:27:00.007+01:00

Vet inte var jag ska börja - men den här bloggen är rent självterapeutisk för att få lugn på det klappande hjärtat, lätta illamåendet och totala igenkänning jag har sedan en tid.

Det finns människor man möter, som känns som de alltid har funnits och alltid ska finnas i ens liv. Människor som ser igenom en... Som på något märkligt sätt "väntat" med att dyka upp tills tiden var mogen, eller i mitt fall - tills jag önskat att det ska ske.

I somras fick jag ett tips att skriva ned vad jag väntar på - som om det redan är här. Vad det är för människa (man) jag ska möta. Sagt och gjort. Den där nutidsbeskrivningen har fått vila och jobba i mitt undermedvetna. Plötsligt dyker "rätt" sorts män upp från olika håll...

Det spelar ingen roll egentligen om det är just "han" - men det spännande är att jag ser andra egenskaper nu. Jag har genom min önskan skapat ett nytt mönster att känna igen. Istället för det vanliga otillgängliga, svåråtkomliga och en aning känslofattiga människor jag försökt ändra under mer än halva mitt liv, så dyker det nu upp människor - som finns där med hela sina hjärtan. De som tvekar släpper jag omedebart - eftersom de inte stämmer in i min nya mall...

Så nu sitter jag här med hjärtklappning. Tappar nästan andan. Förundras över en fantastisk människa jag mött. Absolut inget - INGET har hänt... mer än totalt närvarande samtal och själarnas möte i samtal några gånger. Jag vet i princip inget om den här människan - men samtidigt vet jag allt... Som om hjärtat och sinnet står i förbindelse med sin antipartikel. Kanske ses vi aldrig igen. Kanske gör vi det. Framtiden och livet visar vägen.

Det spelar ingen roll. Det är ok vilket som. Bara mötet är så fantastiskt! För att jag nu kan hitta den typ av möte jag vill ha - genom att jag har andra förväntningar och drar till mig andra människor.

Det är som sången i Avatar; I see you

I see you
Walking through a dream
I see you
My light in darkness breathing hope of new life
Now I live through you and you through me
Enchanting
I pray in my heart that this dream never ends
I see me through your eyes

Living through life flying high
Your life shines the way into paradise
So I offer my life as a sacrifice
I live through your love
You teach me how to see

All that’s beautiful
My senses touch your word I never pictured
Now I give my hope to you
I surrender
I pray in my heart that this world never ends
I see me through your eyes
Living through life flying high

Your love shines the way into paradise
So I offer my life
I offer my love, for you
When my heart was never open
(and my spirit never free)
To the world that you have shown me
But my eyes could not division
All the colours of love and of life ever more

Evermore
(I see me through your eyes)
I see me through your eyes
(Living through life flying high)
Flying high

Your love shines the way into paradise
So I offer my life as a sacrifice
And live through your love
And live through your life
I see you
I see you"

Lika söker lika säger attraktionslagen. Mmm.

Tillit

2010-11-08T21:22:00.003+01:00

Åh, vad jag arbetar med tilliten till livet och flödet just nu. Jag affirmerar att jag har tillit till att det bästa sker just nu. Att allt är precis som det ska.

I andra vågskålen finns den bekanta rädslan... Rädslan för att jag kanske inte orkar jobba som läkare - pga extremt bristfällig organisation i landstinget, total respektlöshet med mina arbetstider (även under arbetsträningen) och ointresse från ledningen att ta till vara de kompetenser jag faktiskt har och orkar använda.

Livrädd när jag märker att min arbetskapacitet verkar ha landat på 12 timmar/vecka, just nu. Det kan jag inte försörja mig på direkt...

Jag betraktar en pressad chef - som vill skola om en barnläkare till diabetesansvarig och fortsätta köpa in dyra "staffetter" till BVC! Eftersom någon måste ta hand om de sjuka barnen, när jag ska ta hand om vuxendiabetes - måste de andra skolas om till barnläkare... Hm. Tycker jag känner igen mönstret lite för väl... o jag kan inte påverka det! Det är ok. Men jag kan påverka min tillit - till det som är.

Så - tillit versus rädsla...

Affirmerar tillit, tillit, tillit... Tillit till att jag är gudomligt vägledd. Tillit att jag är precis där jag ska vara. Precis i detta nu. Tillit till att livet leder mig hit för att jag ska få det som är menat för mig. Tillit till att de fina, vackra människor jag möter som änglar i mitt liv - är just mina änglar.

Tillit, tillit, tillit. Med tillit ska jag få rädslan att ge vika, jag ser inget annat sätt. Har försökt allt annat.

Kärlek, tillit och tålamod till dig - från mig!

Tiden är mogen

2010-11-07T20:29:00.003+01:00

Det sägs att det som är menat att bli - sker när tiden är mogen...

Det är nog dags för mig att le åt mig själv med backspegeln i handen. Vissa människor man möter i livet, spelar sin melodi på samma våglängd. Det känns som en gammal bekant - som dyker upp igen i ens liv. Att trivas och nästan tappa andan för att det känns "magiskt"... Ändå kan man tappa resonansen och inte fortsätta spela tillsammans.

Tiden går.

När tiden är inne korsas vägarna igen. Tvekan försvinner. Livet flyter självklart medströms. Varför skulle det inte göra det?

Det visar sig vart musikens flod rinner denna gång. För att bygga ett delta? Eller smälta samman med havet? Spela en symfoni ihop och skiljas åt? Eller en livssymfoni?

Skillnaden nu och då - är att jag är oberoende av resultatet. Kanske är det så det börjar? Det var ju så här förutsättningslöst allt var när jag var yngre...

Så - jag litar på flödet...

Att fundera över livsmål

2010-10-28T18:50:00.004+02:00

Den senaste tiden, har för mig varit rätt utmanande. Jag skulle kunna säga "slitsam" - men samtidigt har jag ju fått en känsla av mening i mitt liv - så det är och var mödan värt.

Att "gå i väggen" kan ju verkligen vara en välsignelse om man- som jag - hittat en mening med livet och även en livsuppgift där jag känner att jag kan verka, vara sann med mina värderingar och få vara den jag är. Att släppa stenarna jag bar på - att jag anpassa mitt presterande till en kultur, som inte överensstämde med vad jag själv tycker ger mitt liv en mening - gav mig en känsla av lättare andning - känslan av LIV.

Under det här dryga halvåret har jag hunnit fundera och landa i nya utvecklingsmål för de kommande tre åren. De ser definitivt annorlunda ut jämfört med hur de tidigare sett ut... De speglar definitivt mina egna värderingar bättre. Utvecklingsmålen rör tre huvudområden.

Det första området rör "meningen med livet". Att upprätthålla känslan av mening och tacksamhet är ett huvudmål för mig.

Det andra huvudmålet rör "personal mastery", som det heter på engelska. Den närmaste översättningen jag kommit fram till är "personligt ledarskap", men vet inte om det riktigt stämmer...
Just i detta mål ingår att träna mig själv i att följa livets naturliga flöde, skiftningar och släppa taget om saker som inte går att förändra.
För mig ingår även att öka min förmåga att förlåta - tillåta andra människor att vara som de är, vara där de är och se människors likheter i stället för skillnader. Vi är alla "Guds barn" (Oavsett om vi tror på en Gud eller ej). Vi har alla samma mänskliga egenskaper och brister, som kommer fram i olika situationer.
I detta mål ingår att uppnå inre frid - att vara tillfreds med det som är och acceptera saker som de är. Dvs låta bli att simma mot flödet. Det tar för mycket energi.

Mitt tredje huvudmål rör relationer.
Att vara en närvarande, lyssnande förälder - både i tid och rum. Att bli/vara engagerad i min livskamrat. Att leva nära andra människor.

Det är spännande att se vad som händer när jag försöker simma mot strömmen. När jag låser mitt sikte på ett specifikt resultat; t ex att börja jobba på ett specifikt sätt, i en uppsatt takt. Det går inte längre. Jag orkar inte och klarar det inte.

Att önska mig att träffa en specifik person fungerar inte heller - har jag märkt. Det är faktiskt ingen mening att VILJA för mycket. För det är att driva på en process som inte är menad. Hela mitt liv har jag kämpat för att upprätthålla, utveckla och ge näring till relationer, som inte egentligen varit ömsesidiga. Grundantagandet har mer varit "om jag bara presterar/är lite bättre/förstående - så kommer jag bli omtyckt"... Hm. Ganska universellt mänskligt tänkande.

Troligen har det grundats i en dålig självkänsla - att jag inte var värd bättre. Men vad fel jag hade! Jag är värd allt - precis som du!

Att släppa taget om resultatet - om relationer och släppa arbetet med att få det som jag vill... är en daglig utmaning. När jag lyckas - så dyker oväntade tillfällen upp med möjligheter, som visar sig vara mycket bättre än de min egen hjärna hade fantasi att skapa... Vissa människor kommer tillbaka, andra försvinner - precis som de ska.

En del människor blir kvar för att de inget hellre vill och ffa behöver jag inte ge upp min integritet för att få det jag verkligen behöver. Tvärt om!

Min självkänsla och integritet ger mig fler goda, sanna relationer. Människor som vill dela kärlekens varande i nuet. I närvaron.

Änglar sända för att visa möjligheter

2010-10-26T16:37:00.003+02:00

I natt fick jag en sådan skön insikt... Vissa människor är verkligen änglar sända i min väg för att utmana mitt sätt att tänka om mig själv och mina tankar om hur saker ÄR.

Vi har alla föreställningar om vad som är möjligt och vad som är omöjligt. Hela tiden jag levt själv, har jag tänkt att jag inte kan/klarar bo i ett hus själv. Det är för mycket att sköta om... Vad har jag för bevis för att jag inte skulle klara av det?
Tidigare jobbade jag definitivt för mycket - så då var det definitivt en sanning. Men nu då?

En "ängel" jag mötte i somras viskade i mitt öra att jag inte bor där jag borde bo... Att jag behöver naturen.

Nu har jag bättre balans mellan jobb och ledig tid. Jag prioriterar mig själv och min hälsa. En del för att bibehålla min hälsa är att få tillgång till naturen. Jag behöver gräva - bli lortig. Jobba fysiskt, se saker växa. Jag behöver det för att må bra. Jag behöver skotta snö och bli svettig. Jag behöver se årstiderna skifta, få stirra på ett frostnypet löv och få vara ett med naturen - livet.
Så - det är klart att jag ska bo i hus!

Det kom ut ett hus på marknaden för ett par månader sedan. Det är fortfarande inte sålt - så nyss var jag och tittade på det. Det saknas ca 100 000 till lagfart och pantbrev - pengar jag inte har... Så - vad lär jag mig här? JO - att ha tillit, låta saker ske som det är meningen. Att inte försöka så mycket.

Jag har släppt resultatet. Det är ett hus jag vill ha. Men jag kan inte ändra universum för att få det. Reglerna är emot mig just nu. Jag ska gå ner i lön ordentligt. Men om det är meningen - så kommer det att lösa sig på allra bästa sätt för alla inblandade. Det tar lite tid bara.

Det andra spännande är möten med människor - som tycks återkomma i olika skeden. En del människor gör avtryck i våra själar och blir kvar. Andra lär oss något för stunden.

En del utmanar oss med sitt ego. De är noga med att tala om hur långt de kommit och hur fantastiskt framgångsrika de är... Behöver det sägas om det är riktig framgång? Eller egon som väcks av avund på andras framgång?

Att verkligen vara fri från sitt ego innebär att kunna glädjas över andras framgång, unna människor rikedom (inte nödvändigtvis ekonomiskt) och lycka... Precis så som vi önskar oss för oss själva. Kända människor blir inte automatiskt "dåliga" människor för att de råkar nå världslig framgång - utan det är hjärtats varande hos oss som betraktar - som snarare är på spel.

Vissa människor verkar återkomma i livets cirklar. Det får mig att fundera... Vad ska vi lära oss av varandra? Vad är det vi undviker? Vad utmanar universums trådar oss med genom att presentera oss för varandra, få våra själar att mötas - men våra förutfattade tankar om livets möjligheter gör att vi avstår att titta vidare för att det är för svårt, krångligt och "omöjligt".

Handlar det om tillit till livets flöde? Att det blir som det är tänkt? Jag vet inte...
Intuitionen signalerar starkt att det är oavslutat - det som ännu inte är påbörjat - men återkommer med full styrka - om och om igen.

Hålla fast drömmen

2010-10-16T08:18:00.003+02:00

Vaknade denna morgon med en dröm... En vacker man (som jag känner igen) tittade djupt in i mina ögon och sa... "Jag älskar dig - det har jag alltid gjort. Det tog bara tid att hitta dig."

Sedan hände inget mer - utan som det är i drömmarna så vaknar man när det är som bäst - eller för all del - som värst om det var mardrömmar.

Som vanligt på morgonen gjorde jag min meditation och insåg att jag KUNDE INTE fokusera på andningen. Jag iakttog hur jag höll fast min dröm. Hur jag ville hålla fast min dröm. När jag äntligen kunde iaktta mina tankars vilja och önskan att hålla fast vid den drömmen, känslans längtan efter de där orden med ett leende inifrån mitt eget hjärta - kunde jag släppa fokus och även de tankarna flöt i väg på tankarnas himmel - som moln.

Insåg varför det är så svårt att meditera ibland. VI VILL hålla kvar våra tankar - för de ger en känsla av värde och innehåll. De ger vår längtan en mening. Livet en mening?

Just nu har jag en så stark kärleksaffär med livet i sig själv - med kärleken utan mottagare annat än jag själv. Jag älskar livet, kärleken finns där till allt jag ser och upplever. Det kan vara soluppgången, mörkret, kylan, min yllemössa och mina älskade barn.
Det räcker... och jag vet att min man är på väg att hitta sin väg till mig...

I övrigt kan jag meddela att jag har tagit barnpatienter denna vecka - och det fungerar utmärkt! De är få (1-2 om dagen) men det fungerar. Det är så skönt. Att lära mig nytt är inte möjligt - men att prata med barnen 100% närvarande och trygga föräldrarna fungerar... Jag är på väg tillbaka! :)

Allt ljus och kärlek till Dig! Och mig!

I eftersvallet av härdsmältan...

2010-10-09T15:03:00.003+02:00

Ett halvår har gått sedan jag gick i väggen. Försäkringskassan tycker att nu får det vara nog med återhämtning - så sedan en vecka har jag varit och arbetstränat på ett nytt jobb. En vårdcentral.

Huvudvärken är tillbaka, sömnen är urflippad igen och jag upplever samma otäcka overklighetskänsla - att jag kanske utsätter patienter för risk eftersom jag inte FÖRSTÅR ens läkartidningens artiklar... Samma overklighetskänsla upplevde jag sista halvåret innan jag dunsade i väggen. Jag vet inte hur många morgonmöten jag stängde av hörseln för att jag inte kunde följa med i de medicinska diskussionerna.

Så vad händer nu? Min hjärna har helt stängt av min logiska del. Empati, samtal fungerar - men läkaryrket innebär trots allt en del vetenskaplighet, vårdprogram, behandlingsrutiner och annat - som på ett eller annat sätt MÅSTE IN i skallen och plockas fram vid behov.

Vinsterna är att jag SER problemet nu. Jag ser att jag får ångest av att jag kanske gör fel för att hjärnan inte fungerar... Att sömnen är utflippad, som tecken på att det är för tidigt att börja prestera. Jag studsade in på VC i måndags med glatt humör, lust och vilja och inser att jag inte orkade med två timmar att bara vara med... Att läsa vårdprogram var helt meningslöst och jag gick hem och grät...

Så vad händer nu? Jag kommer bli bra - det vet jag... Men det tar säkert ett år till. Så länge har FK inte tänkt att hjälpa mig. Dessutom sa jag upp mig - för jag vill absolut inte tillbaka till universitetet där jag blev sjuk.

Kanske kan jag jobba några timmar i veckan med sådant jag kan med autopilot? Jag vet inte hur det skulle kunna se ut... Eller ska jag börja på en handelsträdgård som FK tyckte? Inte för att jag kan så värst mycket om blommor. Kan mer om barn - än om växter.

Det är ju inte den gamla kunskapen som är borta - utan möjligheten att ta in ny kunskap - nya fakta.

Parallellt med de här funderingarna lever jag medvetet närvarande. Konstigt nog känner jag mig allt mindre orolig. Ekonomin kommer bokstavligen gå åt pipan och eftersom jag lever själv... Så får jag väl flytta, sälja lägenheten och gå på soc om jag blir utförsäkrad? Hahaha - så det kan gå!

Spännande vad jag lär mig om mig själv i den här situationen...

Rena relationer

2010-09-15T09:26:00.003+02:00

Min vägledande vän i min personliga och andliga utveckling har länge pratat om "rena relationer". Jag har på ett logiskt och tankemässigt plan förstått vad det handlar om - men kanske inte helt haft en INSIKT i vad det innebär förr än nu.

För mig har det kommit att handla om att båda i relationen tar med sig sin integritet, självkänsla och självklarhet in, behåller den och värderar sig själv i relationen. Att arbeta med sig själv, se till att ha så mycket kärlek att det finns ett överskott att dela med någon annan.

Om man inte har självkänsla och kärlek till sig själv blir allt givande till sin partner en transaktionshandling. D v s man gör något och FÖRVÄNTAR SIG NÅGOT I GENGÄLD. Det blir en inbyggd skuldsituation för den som får ta emot. I undertexten till gåvan står... "eftersom du har fått det här av mig - så förväntar jag mig att du ska ge mig något jag behöver i gengäld". Ofta är detta "något" bekräftan...

För min del har jag länge i livet varit givare i den här transaktionen. När min självkänsla växt och jag nu är helt intakt - oavsett vad som händer mig i livet - har jag hamnat i mottagarens roll. Det förväntas av mig att jag ska ge bekräftan. Men det är inget jag vill eller KAN ge. Ingen kan ge någon annan självkänsla eller självförtroende. Det är ett uppbyggande man måste göra helt på egen hand.

Jag har massor av kärlek i överskott och vet att jag kan låta människor runt mig få "vara som de är" och "vara DÄR de är". Det är HELT OK med mig. Jag kan inte påverka dem eller situationen.

Det enda jag kan påverka är mina reaktioner, min del i relationer, min uppfattning om det som sker och andra, min livssituation och om jag tycker att det är värt det för min egen skull. Eftersom jag utgår från min självkänsla och mitt eget värde i dag - vet jag att jag kan hantera i stort sett vilken livssituation jag än kommer ställas inför.

I såväl kärleksrelationer och vänskapsrelationer ingår att båda måste göra sig själv attraktiv för den andra. Med det menar jag att ta ansvar för sig själv, se till att ta ansvar för sin kropp, sin egen utveckling, sina reaktioner. Att reflektera över sig själv och sitt eget agerande och tänkande. Att tillåta själarna sin frihet, ge utrymme för växande och fira när segern uppnåtts.

Att skugga varandra med transaktioner eller sökande av bekräftan är inte kärlek. Det är ett beroende. Beroenderelationer är inte rena - även om de kan vara otroligt starka och fasthållande.

Själv har jag gjort ett val för länge sedan... Att stå stabil i min självkänsla, finna en fri själ att dela överskottskärleken med - med honom och resten av världen.
Går det inte att vara två fria "själar" (dvs utan bekräftansberoendet) så kan jag sprida kärlek och medkänsla i ett större perspektiv - utan en relation mellan kvinna och man.

Kvaliteten på relationen är viktigare än den enskilda personen.

Deepak Chopra förklarar detta på ett genialt sätt! HÄR

Einstein, Dalai Lama och visdom

2010-07-31T19:08:00.002+02:00

"En människa är en del av ett helt som av oss kallas universum, en del begränsad av tid och rum. Han upplever sig själv, sina erfarenheter och sina känslor som någonting skilt från andra... en sorts optisk medvetandevilla. Denna villa utgör ett slags fängelse för oss och begränsar oss till de egna önskningarna och tillgivenheten gentemot ett litet fåtal människor i vår omedelbara närhet. Vår uppgift måste vara att frigöra oss från detta fängelse genom att vidga medkänslans cirkel till att omfatta alla levande varelser och hela naturen i dess sköna gestalt."

(Albert Einstein)

För mig är detta en naturvetenskaplig förebild - som vågade tänka utanför ramarna, utmana den befintliga vetenskapen. Ändå är hans slutsats att vi ska omfatta ALLA LEVANDE VARELSER och HELA NATUREN i dess sköna gestalt. För mig för det tankarna till Dalai Lama.

Kanske finns det ändå en Universell Sanning och Visdom - som både naturvetenskapen och det andliga kommer fram till gemensamt fast på olika sätt? Just för att det är visdom och sanning??

Jag blir fascinerad varje gång sånt här sammanfaller... Universums synkronicitet!

Universums vishet

2010-07-17T20:01:00.003+02:00

I dag har jag haft en bubblig dag. Har känt en märklig samhörighet och tillförsikt till att det kommer en förklaring till varför mina vägar korsar vissa andra människors väg.

Jag gör inget just nu och fler möjligheter än jag riktigt kan greppa dyker upp. Jag har en korttidsmål, ett mål om fem år och ett om tio år. Hur jag ska nå dit och med vad och vem det ska ske - har jag helt släppt!

Ett korttidsmål är att jag ska känna mig mer bekväm med att hålla föreläsningar och undervisa. Eftersom jag överväger att släppa taget om Universitetsmiljön har tanken slagit mig att det verkade "svårt" att hitta undervisningstillfällen då... Men se det har "Universum" löst. En kollega och bekant undrade om jag kunde föreläsa i september om "hälsa och motion". Passar perfekt!

En annan följetong utvecklas stegvis när jag är grundad i Moder Jord och överlåter utvecklingen till hur det ska vara. Jag koncentrerar mig på att vara ärlig mot mig själv och vara tydlig med vad jag behöver och vill. Kan jag inte få det - så är det inte där jag ska vara... Jag behöver samhörighet, omtanke, kärlek, längtan, att bli älskad, prioriterad och uppmuntrad att följa mina drömmar. Jag vet att mannen jag ska få uppleva detta med är på väg till mig... Allt tyder på det. Innan han är fullständigt "här" så väntar jag. Jag är inte beredd att äta smulorna - utan jag vill ha hela sagan - med tillväxt och kärlek.

Skillnaden från förut är att jag inte är beroende av att en specifik person ska vara den rätta. Det är typen av relation som ska vara "den rätta". Hjärtat talar sitt tydliga språk just nu...

Hjärtat är i resonans med tillit och intuition. Allt jag hittills upplevt har lett min väg hit och jag är säker på att livet visar mig vart jag ska - med samma vishet.

Faith, Patience and Love at Heart

2010-07-17T11:53:00.005+02:00

Lyrics | Lauren Wood - Fallen lyrics

HAVE FAITH - My dear, myself...
HAVE PATIENCE - My dear, myself...
KEEP LOVE AT HEART - My dear, myself...

Bra, bättre eller bäst?

2010-07-11T16:36:00.005+02:00

Har funderat över illusionen i orden "bra" och "dåligt". För det första är det ENDAST EN ILLUSION och ett dömande av något. Det en person kan tycka är en bra händelse - uppfattas av någon annan som en dålig händelse. Allt uppfattas i ett spektra av färger och alla har vi en egen regnbåge med hur vi uppfattar färgerna i paletten - utifrån vår erfarenhet och bakgrund.

Samtidigt som vi har ett ansvar emot oss själva och andra att förbättra oss, så har samhället idag en märklig värdering att det är "bäst" som är det enda som räknas. När vi tror på den illusionen fastnar vi i ett prestationssamhälles garn och kommer inte uppnå lycka förrän vi står på första plats, högst på prispallen, har flest titlar, tjänar mest, har flest TV apparater, snyggast och dyrast bil... Listan kan göras oändligt lång.

Så - om man inte kan eller vill ta upp kampen om att vara bäst... Innebär det att man är värdelös då? Det är ju förstaplatsen som räknas. Att komma tvåa eller sist är det dåligt?

Jag är inte skapt för att vinna Wimbledon eller friidrotta. Om jag börjar friidrotta och förbättrar mitt resultat med säg... 40% - är det bra? Är jag en dålig människa som inte går på gym eller idrottar i ett lag? Vem värderar vilken typ av motion som är bra? Är det min hälsa - eller människors tyckande?

Den andra aspekten på tävlingar är - att i tävling premieras den maskulina energin. Om två starka maskulina energier kommer in i ett styrelserum - eller för all del på morgonrapporten på kliniken på Universitetet- hur ser det ut?
JOOO - tupparna (som kan vara kvinnor också) går omkring och sprätter och rangordnar sig för att visa vem som är starkast på plats.

Kvinnor lär sig exakt samma tävlingsmönster i dag på arbetsplatser, skola och universitet. Det gäller att tävla och vara framgångsrik.

Jag tror personligen att hela samhället fått allt detta om bakfoten. Det handlar ju om att förbättra sig själv;
- för sin egen skull i huvudsak
- för att vi ska kunna se oss själva i spegeln utan förakt, skam eller skuld
- för att vi ska kunna mötas i kärleksfulla relationer
- för att vi ska känna att vi lever ett meningsfullt liv.

Att förbättra sig Själv innebär ju att man alltid är lite bättre på att vara i sig Själv och att i dag är jag lite bättre på det än i går. Jag är bäst på att vara mig Själv... Jag är mig Själv. Jag är Själv, Jag är...

Sorg och syfte?

2010-07-07T21:02:00.003+02:00

Jag känner en sorg över att vara i ett momentum (ingenmansland). Jag har bestämt mig för en helt ny riktning i livet, men har ännu inte sett det nya och ännu inte riktigt lämnat det gamla.

Det kommer innebära att jag väljer det jag vill ha i mitt liv - äntligen. Men det kommer också innebära att jag måste välja bort en del av det liv jag hittills levt. En del människor kommer aldrig förstå mitt val och andra kommer jag själv välja bort för att de inte gör mig gott.

Jag är så ledsen. Jag förstår logiskt att jag är en kärleksfull människa, som ännu inte hittat vad jag föddes till att göra i detta liv... Än så länge förstår jag inte meningen med den långa vägen och den ständiga kamp jag ägnat mitt liv åt. Jag är så trött på att kämpa och kampen är över nu.

Upprepade gånger har jag fått höra att jag är för snäll och "vill för mycket" i relationer. Jag har väntat tålmodigt på förändringar och litat till människors bästa och deras förmåga att växa. Jag har fått veta att detta är en egenskap, som inte attraherar män.

Min coach hade ett annat perspektiv på min kärleksfullhet, nämligen att jag har en stort hjärta, tålamod och tillit - men att det lämnar en del att önska hos de män jag mött. Det är kanske obehagligt att bli sedd, så då är det enklare att lägga skulden på min kärlek? Det har ju dessutom varit tacksamt, eftersom jag helt gränslöst tagit på mig skulden - min vana trogen.

När jag såg HKH Prins Daniels tal till sin Viktoria förstod jag att det finns män, som faktiskt kan ta emot omtänksamhet, kärleksfullhet och trettio handskrivna brev för den månad de skulle vara ifrån varandra. Dessutom såg han det som en kärlekshandling! I det perspektivet får coachens ord ännu större trovärdighet.

Ibland undrar jag vad syftet är med att ha fötts till just "Jag"? Vad är det jag ska göra här egentligen? Inte jobba som läkare i alla fall...

Intuitivt tror jag att det hänger ihop med mitt "sjätte sinne" för empati. Det är något med min kontakt med människor, som når deras "själ" eller inre.

En man jag träffade för flera år sedan lämnade vår kontakt strax efter att han öppnade sitt hjärta och berättade att han förlorat ett barn i plötslig spädbarnsdöd. Han hade aldrig pratat med någon om det. Inte ens med sin ex-fru.

När jag vikarierade på en kvinnoklinik hade jag fler gamla våldtäkter än någon annan på kliniken. Kvinnor öppnade sig spontant under helt vanliga besök och berättade och kunde börja processen med att gå vidare med sina liv.

Nu ställer jag frågan öppet till LIVET OCH EXISTENSEN;

Vad är mitt syfte?
Är det meningen att jag ska leva själv?

Jag behöver vägledning nu.

Smicker kostar!

2010-07-02T22:51:00.004+02:00

Smicker kostar när man tar emot den. För smicker ger ofta en skuldsituation, där mottagaren får en känsla att den andra varit för snäll... så att man måste vara snäll tillbaka.

En del personer sätter detta i system och det blir ödesdigert för människor (som jag) som lärt oss att inte avgränsa oss från omgivningen - utan ta på oss skuld, skam och arbete för att göra andra glada, nöjda, lugna eller vad man nu önskar få för resultat.

Jag har förstått att här i ligger min fälla!! När jag gör något bra på jobbet och får beröm och smicker - så jobbar jag ännu hårdare.

Likadant i alla relationer. Om en vän säger att jag är omtänksam, snäll, vacker, betyder så mycket för dem - så gör jag lättare saker jag inte egentligen vill göra.

Men det är slut på det nu! Det är så befriande att ha en egen gräns runt mig! Att utgå från mig själv och min intuition och säga "nej" och tack när intuitionen säger så! Det är vänligt men innebär inte att jag ska jobba hårdare. Jag behöver inte känna skuld för det!

Det här är FRIHET för mig! Så underbart! Jag får frihet att välja det som är bra för mig och de människor som är bra för mig.

Tillgänglighet och sårbarhet...

2010-07-01T11:39:00.003+02:00

Idag borde jag stanna under filten i soffan och se på film. Fast jag kan inte koncentrera mig på film ännu.

Så jag gottar mig i mitt olyckliga hjärtas vedermödor. Tränar på att säga "ja" till även detta skede i livet.

Det är enkelt att leva själv om man aldrig släpper in någon. Men så fort någon kommer lite närmare och knackar på dörren, kliver in i hallen med sin närvaros ljus, måste man ju dra ner lite av sin skyddande mur för att bli tillgänglig. Med det kommer sårbarheten.

Är man öppen och tillgänglig så finns ju möjligheten. Där är jag nu... Speglas i kärlek var jag går - men förstod först inte att det är min egen kärlek till omvärlden jag ser.

Jag går omkring som i en förtrollad värld och möter godhjärtade och kärleksfulla människor vart jag än vänder mig. Det är fint! Men det behöver inte vara "Min man" för den skull...

Tillit

2010-06-27T20:35:00.003+02:00

Det finns en man, som har en förmåga att se mig med kärlek i blicken - precis som jag är. Från början blev jag förbannad för att han lever i sin egen bana runt jorden och inte "respekterade mig". I efterhand ser jag att han triggade mitt "ego" för att jag kände mig utanför och inte sedd...

Faktum är att känslan av att vara sedd och älskad sker ju bara i nuet. Resten av tiden måste man ha TILLIT att det är sant fortfarande. Det går inte att bevisa och det går inte att avkräva någon ett löfte eller att tidrapportera var han/hon är.

Kärlek är frihet att komma - frihet att gå. Kärlek är att tillåta varandras egenart och behov av ensamhet, frihet att leva sitt eget liv, att göra sina egna val och stå för dem.

Att kliva ur sin historia - sina tankar om hur livet är problematiskt - är vägen för att bli närvarande i kärleken. Att acceptera att ens partner inte behöver göra något för att jag ska bli lycklig. Om jag ÄR... så ÄR jag närvarande i nuet. I nuet finns inget jag inte kan hantera. Det är bara i relation till tid och ett behov av ett specifikt resultat, problemen blir svåra att hantera. Problem skapas i tankarna och om man släpper tankarnas makt över Självet - så är problemen inte längre så viktiga... Allt förändras. Det är det enda vi kan vara säkra på!

Urtypen på en tanke som skapar en maktsituation kan låta så här;
"Du ska göra så (som jag vill) för att jag ska vara lycklig. Medan du lär dig att göra som jag vill - så ska jag vara olycklig och visa dig tydligt att jag är olycklig, så du beter dig annorlunda - så jag kan bli lycklig..."

Jag vill leva i FRIHET och KÄRLEK. För där hittar jag min feminina närvaro i Självet och låta den maskulina energin cirkulera fritt i sin bana... Det berör inte mig - det har inte med mig eller min attraktionskraft att göra. Tvärt om. Den maskulina energin dras som en magnet till den feminina energin... "Han" kan helt enkelt inte låta bli...

Utmaningar

2010-06-18T10:48:00.005+02:00

Min välsignade utmattning har visat mig på nya möjligheter i livet och nya utmaningar.

Dels har jag fått bevisat att jag inte är livegen för att jag utbildat mig till läkare. Att säga att man ÄR läkare har jag alltid opponerat mig mot. Jag arbetar som läkare - inget annat. Det är ingen livstidsdom!

Jag har fått en chans att lyssna på mina drömmar och se möjligheter till att genomföra dem. Jag har ställts inför mitt livs svåraste utmaning... Att stå fast vid min integritet.

Mina drömmar handlar mycket om min kreativa entreprenörsådra, som inte får plats i det vanliga strukturerade livet inom vården. I 15 års tid har jag känt ett oerhört starkt behov att få skriva en bok - en skönlitterär bok med en historia om hur svårt livet kan gestalta sig för människor, som är svåra att älska. För att skriva måste man ha tid. Tid för stillhet. I stillheten kommer kreativiteten fram. Dessutom måste skrivandets teknik slipas.

Den svåraste utmaningen är att behålla min integritet, när människor i min omgivning försöker använda mina svaga punkter - min akilleshäl - för att få mig att göra som DE vill. Jag har ju min inre sanning i mitt "själv". Att lyssna på mitt "själv" mitt betraktande medvetande, lyssna på mitt hjärta, att hitta sanningen och leva autentiskt med den "jag" ÄR - är så spännande. För mig innebär det att jag måste avsluta de "relationer" som överträder gränsen för min integritet.

En av de personer jag plockat bort kan inte acceptera detta. Jag fick nyligen ett mail med en vädjan att jag ska vara kvar för att jag är värdefull för den personen. Jag undrar stilla hur det rimmar med att varje gång jag yttrar mig - undermineras det jag säger med att jag har en andlig sida, en kärleksfullhet och tro på att livet ÄR KÄRLEK. Allt jag säger är dumheter för att jag tycker att Kahlil Gibran är en fantastisk poet - han var ju en suput! (vacker logik...)

När jag blivit medveten om att jag upprätthållit sådana gränslösa kontakter för att jag lärt mig ett mönster med "dåligt samvete", "skam" och "skuld" när jag värnat mig själv och min integritet - så blir min utmaning att se mitt dåliga samvete, skuld och skam med kärlek. De har ingen plats längre i mitt liv. De fyllde en funktion för att anpassa mig till livssituationen i ett tidigare skede i mitt liv. Men det är historia. Nu är jag vuxen och kan välja.

Jag är kärlek och vill leva med kärleksfullhet i goda, friska relationer. Det börjar ALLTID med vår egen autentiska integritet.

Gränslöshet

2010-06-12T21:51:00.003+02:00

Att sätta sunda gränser i sin vardag är för många människor självklart. Andra får arbeta länge för att kunna säga "nej" och med integritet inte låta omgivningen klampa in i ens liv hur som helst.

Några exempel på situationer är att låta människor, som kränker ens integritet fortsätta vara vänner (?) istället för att släppa taget och gå därifrån med bestämda steg. (De kanske ändrar sig - särskilt om jag är snäll - eller beter mig på något speciellt sätt - undrar hur?)

Ett annat exempel är att man tror att man är skyldig att hjälpa andra människor med saker de faktiskt är ansvariga för själva eller är någon annans jobb.

Eller det omvända - låta människor ge (beordra) konkreta och personliga råd man kan klara av själv - eller behöver lära sig att hantera själv. (Ursäktas ofta som en omtanke)

I en jobbsituation är det lätt att ta på sig extra uppgifter, jobba över, ha flera jobb - helt gränslöst.

Gränslösheten är ett inlärt beteende och var ett säkert sätt att fungera i familjen som barn eller i någon annan nära relation - men idag fyller det här beteendet ingen funktion. Det ger enbart bekymmer.

Beteendet är en upptrampad stig, som vi lärt oss under livet i situationer där det varit nödvändigt. I relation till människor utan gränser - som för över sina problem och ångest på andra - missbruk eller personlighetsstörningar som saknar empatisk förmåga, som narcissister eller psykopater m fl.

Alla som varit ute på skogspromenad vet ju att om man vet (är medveten) åt vilket håll man ska - så kan man trampa upp en ny stig...

Sann natur

2010-06-08T13:27:00.004+02:00

I mig har det alltid bott en liten blond flicka med full tillit till livet. En liten flicka som gått orörd när allt runt omkring har stormat. Förluster, svek, hårt arbete, dödsfall i omgivningen, ensamhet och en kamp för min överlevnad.

Jag mötte den lilla flickan i en vägledd meditation nyligen. Själv tittade jag med kärlek och oro på den lilla knubbiga tösen och mitt vuxna "jag" undrade oroligt hur det ska gå för henne i livet?

Hon sträckte upp armarna, skrattade och sa "Det kommer gå bra."

Efteråt fick jag återspeglat att den lilla flickan är mitt eget "själv" - mitt betraktande medvetande - som alltid ÄR orört. Ingen kan någonsin påverka vår inre kärna av den vi sant ÄR. Oavsett yttre omständigheter så finns den intuitionen och inre medvetandet där att hjälpa och vägleda oss. För mig har jag alltid känt en närvaro av den lilla flickans tillit och kärlek till livet. Hennes skratt. Det är, som "Molgan" - Alfons hemliga kompis - ni vet? En hemlig kompis som alltid finns där vid vår sida när det blåser och vi är ensamma.

Jag är inte ensam, har aldrig varit. Jag är ett med allt - eftersom min sanna natur är en del i allt som är. Mitt sanna "jag" har alltid förblivit stark, kärleksfull och litat på det goda i livet. Det är bara de yttre omständigheterna och min historia som varit full med bekymmer. Det fina är att man är inte sin historia - om man inte väljer att leva kvar i sin historia.

Tänk att jag mött mig själv igen!

Läkningsprocess

2010-06-08T13:06:00.004+02:00

Kroppen återhämtar sig sakta men säkert. Koncentrationen ökar lite i taget. Är fortfarande extremt trött och sover dåligt, men känner av kroppens signaler mycket bättre. Kanske ska säga att jag känner av kroppen. Det gjorde jag inte alls innan utmattningen var ett faktum.

Känner mig så lycklig att det drabbade mig. För nu är livet verkligt igen. I vintras kände jag overklighetstankar - som "ska det verkligen vara så här att leva, jag vill dra i nödbromsen!!" Undrar när alla runt omkring ska fatta att jag inte klarar jobbet längre? Jag räknade dagarna tills jag skulle vara ledig och lade in långlediga helger under hela april och maj för att försäkra mig om att jag skulle orka till semestern. Så långt hann jag inte innan bubblan sprack...

Mina värderingar har ändrats och grundats på djupet de senaste två åren - så frågan är om jag kommer kunna arbeta under samma förhållanden någonsin igen. Troligen inte. Pengar är inte värt så mycket att livet inte får plats. Frågor jag brottats med sista tiden är t ex;
Vilken karriär är värd min hälsa? Är verkligen titlar och avhandlingar värda att offra barnens uppväxt för? Vill jag lägga mina bästa år på jobbet och sedan börja skörda när jag är 50+ och ändå inte kommer ha någon att dela livet med (hinner ju inte träffa någon)? Hur blir det med min personliga utveckling, som drar med en stor magnet att få växa, möta människor i närvaro? Hur ska jag få tid med "att bara vara"?

När jag arbetat så hårt hela mitt liv för att få ett lyckligt liv och nu äntligen fått balans och just upplever lycka nästan varje dag - ska jag spendera mitt dyra liv på JOBBET då?

Svaret är ju givet... Hur det ska se ut - återstår att se.

Kärlek till kroppen

2010-05-30T21:27:00.004+02:00

Mycket i mitt liv, just nu, handlar om sömn. Jag sover för att läka min kropp och min själ. Jag sover för att läka min hjärna - som klarar en halvtimmes koncentration åt gången - men mer är det inte.

Från att ha varit extremt kompetent, men massor av överkapacitet, superambitiös och en kunnig person - är jag nu okoncentrerad, minnet sviktar och saker jag normalt kan utantill är puts väck... Nåja, det är inte hela världen. Jag har en bra läkare som tittar strängt på mig och säger att jag ska sova, vila, återhämta mig - så blir det bra igen.

En insikt jag fått hos coachen av den här härdsmältan är... att jag ALLTID åsidosatt mina behov och prioriterat andras behov. Jag har ALLTID åsidosatt och envist låtit bli att lyssna på kroppens behov av återhämtning. Jag har ALLTID varit duktig.

I organisationen jag arbetat, har min självuppoffrande personlighet fått prestera helt gränslöst. Jag har i regel alltid ställt upp när någon varit sjuk, tagit extrajourer, lediga veckor har sällan varit "lediga" pga fackliga uppdrag och projektarbetens dead-lines. Senaste året (åren?) har jag kört på extraväxeln - men eftersom stresshormonerna inte tillåter trötthet - har jag inte märkt det! Ingen chef har satt stopp heller.

Det är en tuff insikt att man först och främst måste älska och värdera sig själv och sin kropp så mycket, att man prioriterar sin egen hälsa före alla andras behov. Just nu är jag inte till mycket nytta för någon.

Meditationen förde in i mitt liv att lita på min intuition, att älska mig själv och att värdera mig själv högt. Jag inser nu att jag värderade min själ... men kroppen hade jag glömt bort.

Kroppen är klok - den härbärgerar min själ och mitt sinne. Jag inser att kroppen är klokast av de här tre. Hjärnans tänkande har prioriterat prestationerna - som om det ingick i ett vardagsliv - lika naturligt som frukost på morgonen. Tänkandet har ju en egen agenda - att vara duktig - (så att andra ser hur duktig man är).

Det här har fått mig att vakna... Jag har en vacker kropp! Den är skapad enbart för mig och är min kloka ledsagare genom det här. Jag är så tacksam för den värk jag har i hela kroppen - som broms för mina prestationer.

Min kropp är värd uppskattning och kärlek. Den är värd att bli lyssnad till, få kärlek och omtanke. Den är värd att få återhämta sig med sömn, fågelkvitter, tystnad och stillhet.

Jag är oändligt tacksam att min kropp inte tagit mer skada... att jag inte fått problem med hjärtat eller något annat strul. Förhoppningsvis hann jag bromsa i tid - innan hjärnan tog skada för alltid. Det lär visa sig och bli bra det oxå.

För att något nytt ska växa - måste det gamla dö...

2010-05-26T22:24:00.007+02:00

"The mind is a superb instrument if used rightly. Used wrongly, however, it becomes very destructive. To put it more accurately, it is not so much that you use your mind wrongly—you usually don't use it at all. It uses you."
(Eckhart Tolle)

Som Sunny noterade för en vecka sedan har bloggen varit lite tyst. Jag har varit extremt trött...

Jag har presterat i så många år, så många år... Nu är min kropp utmattad av allt detta jobb. Den här presterande delen i mig har behövts för att överleva och för att skaffa mig ett bra liv - men kampen är faktiskt över nu. Jag har ett bra liv sedan flera år. Jag behöver inte kämpa för att överleva. Jag behöver inte vara så duktig så att jag ska flytta alla berg i världen. För det är precis vad jag försökt göra.

Att ändra andra människor, värderingar eller företagsstruturer är att försöka flytta berg. Dessutom är det rätt osympatiskt att alltid vara en person som tycker sig veta vad som är bäst för alla andra. Sådan har jag varit. Det är väldigt mänskligt - särskilt om man - som jag - är van att kämpa för att överleva.

Den senaste tiden har jag givit upp inför den enorma fysiska tröttheten, som känns som en överväldigande träningsvärk. Skillnaden är att träningspasset pågått i åratal.
Jag har brottats med skammen över att jag (oxå) varit så förnuftig, beskäftig och trist förbannat duktig och konkurrerande - som alla de som irriterat mig det senaste halvåret. Ju mer trött jag blivit - desto mer osympatiskt konkurrerande och "vet bäst" har jag blivit.

Igår var en stor dag... Jag fick lära mig att faktiskt se den där presterande, maskulina sidan i mig med kärlek... Det är inte lätt att komma förbi skammen - men den här stackars människan har presterat för sitt liv... Först nu - i hela mitt liv - har jag faktiskt kunnat omfamna även den sidan.

Konstigt nog är det först när jag tillåtit mig att "bara vara" under en månad - som jag klarat av det. Eller - det kanske inte är så konstigt?

Maskulina energier repellerar varandra i konkurrens. Så hur ska jag kunnat omfamna något som jag irriterat mig på så till den milda grad, att jag faktiskt gick i väggen?

En annan viktig insikt är... att jag aldrig mer kan bli som jag varit. Jag vill inte bli som jag har varit heller. Jag är i ingenmansland. Det gamla är dött och det nya har ännu inte börjat. Men... DET ÄR OK! Jag är OK.

Kärlek är...

2010-05-04T18:14:00.008+02:00

In the lover's heart is a lute which plays the melody of longing. (Rumi)

Vid senaste samtalet hos coachen kom vi in på detta med min starka längtan efter att möta en man - som har förmågan att vara närvarande. Det berörde mig väldigt starkt. Allt annat är för mig ganska ointressant, konstaterade jag. Coachen berättade om David Deidas poetiska beskrivning att mannen tänder kvinnans kärlek med närvarons ljus och hennes kärlek strålar tillbaka och tänder hans kärlek. (ungefär så - minns inte ordagrant)
Jag längtar inte för att jag behöver en man för att han ska fylla något behov - utan för att dela kärlekens närvaro.

Samma starka längtan har jag efter stillheten, helheten, en-heten (one-ness) jag upplever vid meditation, ute i naturen och i nuet - när jag klarar att hitta dit i vardagen. När jag klarar längre och längre stunder i "flow" - i känslan av att tiden upphör - ÄR jag. Den här längtan efter helheten berör mig precis lika mycket...

För en tid sedan fikade jag med en vän, som kommit en bit längre i sitt sökande. Jag beskrev min känsla av "flow" som pågick i månader under hösten. Nästan vad som än hände - fanns en känsla av one-ness och flow - en omedvetenhet om mig själv och tiden - som gav en skärpa till tanken, jag aldrig förut upplevt.

Sedan kom stressen - som för att säga till mig att det är nog med smekmånad nu. Nu är det dags för nästa steg i medvetandenivå.

När jag tänker på längtan - inser jag att det är exakt samma längtan efter enhet jag söker i närvaron med en man - som jag söker i helheten - samhörigheten med allt som ÄR. Antagligen för att det OXÅ är KÄRLEK.

Pure love is... var det någon som sa. Tror det är så nära sanningen jag har kommit;

Det enda som är... är kärlek.

Tolerans

2010-05-01T13:29:00.003+02:00

“I have learned silence from the talkative, tolerance from the intolerant, and kindness from the unkind; yet strangely, I am ungrateful to these teachers” (Kahlil Gibran)

Just nu arbetar jag vädligt medvetet på att plocka isär delarna av mig själv - utsatta för härdsmältan, titta vilka egenskaper hos mig som är användbara framöver och vilka delar som behöver få avgå med en guldklocka eller diplom för fullgjord tjänst. Det sker inte utan en hel del smärta...

En sak jag förstår är att prestationer är något jag identifierat mig med sedan barnsben. Hur många gånger har jag fått beröm för att jag är "duktig" tro?

En annan sak är att jag faktiskt trott och fått höra att jag har fömåga och envishet som kan försätta berg, göra sådant andra inte klarar av - förändra världen - helt enkelt. "Om någon säger att du inte klarar att hoppa över ett stup, så tar du sats och hoppar över stupet i alla fall - och klarar det..." I dagsljus idag kan man ju undra hur "fiffigt" den egenskapen är? Egentligen!?

Dels handlar det om att jag själv tillmäter mig en onödig kapacitet, ett onödigt stort ansvar och skapar mig en kamp som aldrig upphör - eftersom målet alltid flyttas framför mig. Men det mest anmärkningsvärda - är att det ger en intolerans gentemot andra som faktiskt de inte förtjänar... DE kanske har rätt balans mellan prestation och liv? Det kanske är jag som alltid jobbat för hårt? Den här intoleransen mot andra gör att jag får svårt med min acceptans av saker jag faktiskt inte KAN förändra.

Här är troligen pudelns kärna till min härdsmälta.

Jag jobbar på acceptansen av sakernas natur - men har fortsatt klaga på organisationen - som om den går att förändra?
Jag jobbar på acceptansen av människors beteende - men har fortsatt klaga på chefernas ignorans och ointresse av människorna som arbetar - som om deras tankar och beteenden går för mig att förändra?
Jag jobbar på acceptans av tiden och försöker vara i nuet - men jag har faktiskt dragits med in i stressen av produktionsmål, väntelistor, remisser som ska bedömas - som om jag kunde förändra flödet av arbete?

Med lite mer medvetenhet igen - känns det, som om det här har hänt för att jag ska lyfta min medvetenhet en nivå högre och jobba med min tolerans i tillägg till acceptansen. Jag dömer de facto chefer, organisationens stelbenthet, omänsklighet och blir sur, förbannad, irriterad, stressad - som om jag kunde påverka detta?
De gör det de behöver göra och tror är bäst! Det får stå för dem!

Jag får nog börja se med lite kärlek på min prestationskapacitet när jag egentligen förstår vad den kommer ifrån. Den stackars "lilla flickan" som kämpat hela livet (mot Goliat) för att överleva har nu gjort sitt jobb färdigt. Jag kan lämna henne ett diplom, en stor varm kram för en övermänsklig arbetsinsats och ge henne ledigt. Hon har erfarenhet och kan få komma in som konsult ibland när jag behöver energi och kraft, men det finns andra spelmän i min orkester som behöver få plats.

Har citerat sinnesrobönen tidigare - men här kommer den igen:

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

Längtan

2010-04-26T22:31:00.003+02:00

"Härdsmälta har ett oförtjänt dåligt rykte. Om man låter den ha sin gång kan den göra underverk." (S O)

Mitt i min härdsmälta faller bitarna på plats. Jag är så heligt trött på att prestera. Jag vill vara... Jag har presterat hela livet - som en överlevnadsstrategi. Kanske för att bli älskad.

Nu är det annorlunda. Jag "vet" att jag är älskad - som jag är. Jag är redan perfekt som jag är och har varit det hela tiden. Det är bara mitt "ego" som envist upprepar vad jag fått höra under uppväxten och det jag inbillat mig hela livet, som får mig att tvivla. Denna vecka har jag i "läxa" att ge akt på de nedsättande tvivel (smärtkroppen) som underminerar mig. Häpen över att det kommer så lite nuförtiden! De vanliga "galenskaperna" som tankarna tänkt - kommer inte. Några mönster sitter i - men de är så fåniga i dagsljus att de går att skratta åt.

Jag vill inte bli chef i en organisation, som inte vill eller kan vara humanistisk. En organisation som premierar egon får gärna göra det - men jag vill inte arbeta där! Jag kan inte stå för att vara del i en "slit- och släng" attityd av medarbetare. Arbetslivet måste få vara hållbart i 30-40 år.
Ärligt talat vet jag inte ens om jag ska arbeta som läkare. Jag förstår att jag har en närvaro i möten med patienterna, som faktiskt är läkande. Av någon anledning har jag valt detta yrke - för att det ska lära mig något om mig själv. Frågan är om det finns någon ytterligare mening med att vara kvar? För vems skull i så fall?

Min längtan efter att vara är så genuin, så sann, så primitivt stark. När jag ÄR - så ÄR jag ett med allt som ÄR. På något sätt - förenar det mig med allt och alla. För mig är detta "meningen med livet" - att få känna den närvaron och att vara del av den stora helheten.

Idag fick jag för mig att jag skulle prestera. Fundera på var jag ska jobba och med vad. Till slut fick jag bara ge upp och började skratta! Kroppen gav mig en fantastisk yrsel - som kvitto på att det var helt fel sak att göra just nu...

Istället satte jag mig i solen, lyssnade på fågelkvitter och kände en enorm glädje välla upp från hjärtat. Yrseln försvann...

Jag funderade istället på hur jag hamnat här. Det spelar egentligen inte så stor roll - men det ger mig en helhetsbild av mitt liv och av mig själv. Ett liv som faktiskt startat generationer tidigare, med de händelser som format min mormor, min mamma och min pappa.

Mitt i härdsmältan - kom första meningen i boken jag vill skriva. Boken, som från början var en "uppgörelse" med min barndom, men allt mer verkar bli en kärleksförklaring och livsberättelse om kvinnorna i min familj.

Ur kärleken från mitt varande föds den där boken till slut? Än så länge är det lösa meningar - men den första meningen är första steget.

Undrar...

2010-04-21T16:06:00.003+02:00

Med tanke på förra inlägget om bägaren av energi...

Det sägs att utmattning beror på att man tvingas tänka på existensiella frågor på så sätt...

Jag började tänka på de existensiella frågorna. De förankrades i djupet av mitt själv och började flöda av kärlek. Ett ja till mig själv och till livet. Nu inser jag att livet jag levt - inte alls stämmer med mina värderingar! Så hur gör kroppen då?

Bromsar...

Så kärleken får plats.

Bägaren med energi

2010-04-21T12:09:00.004+02:00

För att leva ett liv behöver man använda en tredjedel av sin energi. Övriga två tredjedelar är till för nödsituationer...

De senaste sju åren har jag använt mer och mer av reservkapaciteten för att hinna med och klara allt det som förväntats av mig. Både av mina egna förväntningar - men även jobbets krav på engagemang, forskning, jourarbete, extrapass, uppdrag och patienternas rätt att få kontakt med vården på ett bra sätt. Jag vet inte hur många gånger jag sagt ifrån att "det är nog", att vi behöver bli mer lojala mot varandra och bemanna på alla ställen. Min arbetsplats underbemanning har behandlats "styvmoderligt" eftersom vi haft så bra "siffror". Så hur kan vi ha problem? Allvarligt - om siffrorna är bra - men vi gör 40-50% mer per läkare än övriga mottagningar, är det inte något fel då? Någon måste betala... o det blev jag den här gången.

I två månader har min kropp höjt tonläget för att jag ska förstå... Ja, jag menar verkligen JAG SKA FÖRSTÅ. Jag har mitt ansvar HOS MIG SJÄLV. Jag är ansvarig för att min egen hälsa ska hålla ihop. Nu gör den inte det längre.

Koncentrationen är borta, jag glömmer och blir lätt irriterad och arg. Märkte att jag haft huvudvärk varje dag i två månader när alla huvudvärkstabletter hemma tog slut. Gått ned i vikt eftersom jag aldrig hinner känna efter att jag är hungrig... Sömnen började strula för en månad sedan. Kunde inte somna och vaknade kl 04.30 - klarvaken...

HUR kunde detta hända? Jag som aldrig någonsin ens känt av stress inför jourer. Inte en enda gång i min karriär... Jag har bara ÄLSKAT mina patienter, möten med människor och att få vara del i kärleksfulla möten när människor delar sin oro, smärta och lidande.

Jag är ju alltid positiv till livet och glad. Nyfiken på människorna jag möter. Inget är någonsin för svårt - det tar bara lite tid. Ingen har kunnat se på mig att jag ökat insatsen i min energibägare, sakta men säkert. Den energin som ska användas till nödsituationer är nu använd till vardags sedan flera år.

Plötsligt har jag nästan ingen marginal... Meditationen och min förmåga att leva till nuet gör att jag under helgerna är lugn och mår bra. Så fort jag lägger mig på söndagen - kommer huvudvärken och illamåendet. Glömmer att betala räkningar.

Lever just nu i gränslandet och måste fylla på marginalerna. Annars kommer jag aldrig komma tillbaka. Ärligt talat - jag blev livrädd för att det här kunde hända mig. Besviken att jag hamnade här - fast jag redan jobbat med mindfulness, meditation, yoga och stillheten vid havet förstås.

Läkaren som satte stopp för mig, tröstade och sa att; "om jag inte hittat de här sätten till återhämtning, hade det redan varit för sent..."

A claimed heart always yearns to be opened again...

2010-04-21T11:41:00.002+02:00

Isn't it strange that when your heart once have been claimed - nothing else can compare with that feeling of surrendering to love? No one can do anything about that sincere feeling of BEING in love. Not falling or having. It's a bliss of just being in the presence of love.

For me this can happen even when I am on my own... I feel I am in the bliss of the Universe - connected to everything and to everyone. Connected to the loved ones and the people far away. In the BEING of love.

Love is a matter of giving and not a matter of getting. If someone seeks love for the reason to fill her or his inner space with that other person and his/her love - it will definitely end up in disaster. No other person than "myself" can be given that responsibility and power. That is not love - it's controlling and needy.

The person that once claimed our hearts is still in the light of love from our hearts. They claimed our heart so that light reflect back upon them. Even when we are not together and not together anymore - still the light of love shines upon their heart.

When the time come for my heart to be claimed again - there is already a sincere yearning for being opened. A yearning for sending love's light back upon myself and upon the claimer. Nothing more - and definitely nothing less...

Feminin energi

2010-04-17T12:15:00.002+02:00

Den här helgen ska jag tvinga min själv på träningsläger... Jag ska gå på en fest och koncentrera mig på att "bara vara" dvs inte ha några förväntningar, inte bry mig om hur andra ser på mig eller hur jag ser ut, inte bry mig om om andra får dansa och inte jag.

Jag har nämligen som mål att bara vara... i min feminina energi. Om jag klarar att bara vara, så har jag haft en bra kväll.

Jag är en högpresterande person - som antagit mycket maskulin energi för att överleva i en konkurrens-stinn miljö - PÅ JOBBET. Den miljön premierar "göra" i form av prestationer och resultat. Jag har aldrig känt mig helt hemma i den där miljön och börjar förstå att det beror på att jag har andra delar i mig - som faktiskt inte får komma fram. Tyvärr har jag genom större delen av mitt liv gjort på precis samma sätt i privatlivet. Jag har på sätt och vis "valt män" som behöver bli omhändertagna och styrda. Jag vet ju hur man gör allt (?). Men faktum är att jag söker jag "en skeppare för båten".

För att jag ska bli hel - så måste det bli mer balans mellan mitt "varande" och "görande".

Det högpresterande att försöka skapa möjligheter och göra/styra hur det ska bli ligger i den manliga energin. Jag är så oändligt less på att simma. Tänkte bara flyta med ett tag nu och njuta av åkturen.

Så idag ska jag inte göra något. Jag ska gå på fest. Vara där. Gå hem. Vara. Iakttta hur det känns... Nöjd. Som jag ÄR.

Vem är jag egentligen?

2010-04-11T11:01:00.005+02:00

Efter förra bloggen fick jag en personlig kommentar att jag inte "avslöjade" något i bloggen om mitt egos största smärta...
Jag har två yttre skäl till det. Först och främst så handlar det om respekt. Det är en sak jag själv ska hantera och de som bidragit till mina mönster har gjort sitt bästa utifrån sina förutsättningar.
Det andra skälet är - att jag vill visa på processen, när vi skalar av oss egot. Om jag berättar om "mina lager" i egot - så kommer andra kunna tänka "ja, men så har inte jag det och därmed är jag mer hel" eller "jag har inget mer att jobba på".

Mitt inre skäl är - att det är en djup personlig utveckling jag håller på med. Det är endast intressant för mig själv, att acceptera och förstå mitt ego.

Jag tror att vi alla har saker att arbeta med. Egenskaper som tillskrivits oss, beteendemönster vi lärt oss för att bli älskade under livet. Barn är experter på att anpassa sitt sätt att vara til de förväntningar barnet uppfattar att föräldrar och andra vuxna har på dem. Det är en ren överlevnadsmekanism! Om barnet inte kan lita på de vuxna - lär de sig snabbt att endast lita på sig själv.

Frågan är ju VAD i detta som egentligen är vår egen KÄRNA? Vi kan ju "acceptera" att människor tillskrivit oss egenskaper som uppfattas som "goda" - som "omtänksam","inkännande", "intelligent", "snygg", "vacker", "smal", "vältränad", "lyssnande", "duktig" eller "snabb". Vi lever på i en falsk uppfattning i egot att vi är "goda människor".

Hur är de med egenskaperna som vi uppfattar som "dåliga"? Där vi fått höra att vi är "egoistiska", "ytliga", "självgoda", "pratiga", "överdrivna", "fula", "tjocka", "saknar kontroll", "lata". Är de mindre sanna för att de är "negativa omdömen"? Eller är de lika sanna som ovanstående "goda" omdömen? Vi vill gärna lyssna på andras omdömen att vi är "goda" och blåser upp bilden av oss själva som "lyssnande", "duktig", "vältränade" och "goda". Det ger oss en möjlighet att peka finger till de som inte är som vi...

Eller är alla de yttre beskrivningarna om "mitt jag" faktiskt falska och sanna? Jag tror att det är så...

Alla har vi både goda och dåliga sidor. Att acceptera det, är att skala av sig sitt ego! Att göra sig fri från andras omdömen, som tillskrivits oss hela uppväxten och vårt vuxna liv. Att bli immun egots inflytande. Så länge egot får styra så åker vi berg- och dalbana i livet. Om någon säger något som "de" uppfattar - som stämmer med vår "goda egobild" blir vi stolta, glada och sträcker på oss.
De gånger någon drar upp en dålig sida - hur blir det? Är jag mindre värd då?

Det var det som hände för en dryg månad sedan för mig. Någon gav mig feed-back, som öppnade upp gamla omdömen av mig i den "dåliga" delen. Att uppfattas som "egoistisk", "självgod", "kantig" eller vad det nu är - känns i självbilden. Men är de sanna?

När jag möter de här omdömena i min kärleksfulla medvetenhet - ser jag - att det är faktiskt inte jag... I mitt "själv" - som är utanför egots svängningar - har jag en avsikt att göra gott, att vara närvarande i kärlek och finns i resonans med livet och allt runt omkring mig. När jag verkar utifrån mitt själv - är jag i "flow"...

Vad andra tycker om mig är i deras uppfattning och hjärna... Det jag kan göra framöver är att lära mig att hantera mitt ego utifrån mitt medvetande - istället för att låta egot vara herre i huset!

"What you think of me is none of my business." (Wayne W Dyer)

Det kan tyckas provokativt - men självet är min sanna natur och det enda jag kan påverka är mitt egos uttryck genom att låta "självet" vara herre i huset. Det betyder att jag är ansvarig för mina tankar, upplevelser och sinnesupplevelser. Andra får göra lika ansvariga för sina tolkningar av omvärlden - och mig.

Arbetet, som ligger framför mig är att integrera mitt "varande" i alla mina handlingar, i mitt tal, i alla möten med omgivningen. Istället för att simma motströms och fortsätta vara alla de "omdömen" som jag fått mig tillskrivna hittills. Jag ser fram emot det...

För i mitt "själv" finns kärlek, lycka, tillfredställelse och harmoni med allt och alla runt omkring mig! I "självet" finns en acceptans för allt som är...

Egots smärta

2010-04-10T14:25:00.005+02:00

Jag undrar om livet egentligen går ut på att ta vara på prövningarna och försöka förstå mer om sammanhangen och om sig själv - för att bli en integrerad hel människa?

För varje nytt lager egot skalas av desto mer sann och närvarande i mitt betraktande medvetande kan jag leva. Små prövningar är lätta att se, ta tag i och komma vidare ifrån. Större genomgripande frågor utmanar min egos hela existens. Allt det jag trott var "jag" ifrågasätts, för att överbevisa mig att det är "mitt själv" - mitt betraktande medvetande som är min sanna natur. Ju mindre plats egot får - desto hårdare försöker egot TA PLATS. Egot börjar frossa i våra största rädslor och föreställningar om hur värdelösa, minimala, omöjliga, fula, feta vi är, att vi inte duger som vi är (osv...)

I mitt liv har jag haft en stor dold rädsla. När rädslan väl blev synliggjord för ganska många år sedan, blev den inte lika utmanande utan kunde ligga där på golvet - fullt synlig för mig - som en påminnelse. Men inte blev rädslan mindre för det. På något sätt blev rädslan ett tabu - något onämnbart. Försvann gjorde den inte.

Nu har jag jag kommit till en punkt när den här rädslan fick liv igen. Kanske var det jag som omedvetet provocerade fram en rörelse i det här paketet - för att få en möjlighet att möta den prövningen en gång för alla? Den här gången har jag en trygghet i min medvetenhet, en rot i min kärlek till mig själv - även om rädslan skulle ha rätt.

Vad som än finns i en rädsla så är det bara en tankeprodukt som vi själva skapat en gång i tiden. Det blir ett stort tankemonster. Konsten att välkomna monstret o bjuda in det på kaffe i stugan är en utmaning...

Jag fick en modell presenterad för mig i veckan. Där egot består av fyra delar. Den manliga "göra", den kvinnliga "vara", smärtkroppen "det självdömande egot" och så försvararen "de olika försvarsstrategierna". Utanför de här fyra delarna av vårt ego finns "självet" det betraktande medvetandet. Självet ger oss en chans att betrakta egot utifrån. Vägen till självet kan man hitta på olika sätt - genom samtal, tänkande, reflektion eller enklast genom meditation.

Smärtkroppen tar näring i våra misslyckanden och frossar i dem och går igång som en repig LP skiva - att vi inget är värda. Det finns olika godsaker den kan livnära sig på, allt från lite snacks, till stora tårtor. Den här gången var det den stora tårtan som egot glufsar på. (Med den bilden kan jag ju bara skratta)

Om jag står utanför och ser på detta - förstår jag att något satte igång provokationen. Det ska jag lära mig förstå. Mitt försvar är inte konstigt - med tanke på tårtfrosseriet och att det är den största rädslan jag har kämpat med i livet. Men det fina är... att rädslan är bara en tanke!

Ji skriver i sin blogg att lotusblomman växer ur lera. Ju djupare i leran - desto vackrare blomma.

"I svårigheter växer vi och får djupare andliga insikter" Goldie Hawn.

Jag tror att det är så man ska se svårigheter; som en gåva för att få en chans att växa och fördjupa sin personlighet och sina insikter. Till sist är det när vi lägger egot till sidan - vår identitet i våra tankar - som kärleken kan flöda fritt...

Integrering av medvetandet och livet?

2010-04-06T12:49:00.005+02:00

Att arbeta med sig själv och se sig som ett betraktande medvetande och börja betrakta tankarna, som något flytande som inte ÄR jag - är annorlunda. Tankar är lika flyktiga som vattnet i en flod. De kommer i en strid ström och det är jag som avgör om jag ska låta dem stanna i mitt sinne eller ej. Nu betraktar jag mer vad som försiggår - än blir/är och identifierar mig med tankarna.

I morse när jag mediterade, blev jag medveten om beteenden jag har, som försöker påverka livet, omgivningen och mig själv till förändring. Samtidigt ser jag att varken livet, omgivningen eller jag själv är särskilt intresserade av mitt sinnes idéer.

Jag begriper inte hur jag ska kunna integrera det inre lugn jag känner, med min vardag av prestationer? Jag inser att jag måste släppa bilden av mig själv som karriärsmänniska, möjlig chef, möjlig partner. För i de här bilderna ligger en "bindning" till ett resultat och därmed ett oönskat "beroende".

Jag VILL INTE prestera längre... Jag vill vara. Ändå säger mitt ego att jag är mindre värd människa om jag gör något annat än presterar. Alla ska ju klara ett heltidsjobb, vara (småbarns)mamma, träna, sköta sin personliga utveckling och helst ha ett antal fritidsintressen som man odlar. Alla vill känna sig betydelsefulla - även jag. Men varför? Mitt mål är varken pengar eller att bli berömd... Så vad håller jag på med egentligen?

Det massiva motstånd mot min person när jag agerar i hjärtat senaste tiden har fått mig att tvivla ännu mer. Är det verkligen någon mening med något längre? Jag vill leva som en äkta människa... Om jag inte gör det utan sitter och mumlar på möten, snackar strunt om ledningen i fikarummet istället för att reagera med hela mitt hjärta och ryggmärg, som jag gör allt tydligare... kommer jag förakta mig själv.

Jag tror att en stor del av mina tvivel kommer av att jag inte vill prestera längre - men ändå känner krav från prestationssamhället att man måste vara "betydelsefull". Det känner jag även från mig själv. Om jag drar ner på takten och låter saker sköta sig själv mer - spelar det då roll om jag levt?

Är det viktigt att det skulle spela roll om jag levt?

Min bakgrund är så "knäpp" att jag undrar om det går att bli normalt balanserad och leva i en relation igen? Dessutom ser jag på livet, relationer och kärlek på ett ganska annorlunda sätt än de flesta andra.

Det finns några personer, som sett mig rakt igenom - med någon form av röntgensyn och verkligen tycker om mig som jag är. Men många blir provocerade - för att jag säger saker som de är... Ju mer tydlig jag blir - desto tydligare blir andras påhopp. Betyder det att det är fel på mig?

Hur ska jag integrera äktheten/ mitt medvetande - med att låta allt och alla vara som de är och att acceptera att jag inte vill prestera längre?

Fokusera på kärleken

2010-04-05T14:11:00.003+02:00

"Focus on love - not on a person". (Giten)

Fokusera på den sanna kärleken... Personen vi binder upp, som mottagare av vår kärlek är inte viktig! Det är kärleken som är det viktiga - hur samspelet, närvaron och mötet är! Personen "jag älskar" är en spegel. Om vi möter en person, som är trasig, så kommer ljuset reflekteras konstigt och jag kommer se mig själv som splittrad...
När vi är hela i oss själva kan vi släppa beroendet av personer som inte delar kärleken med oss - dvs inte kan vara närvarande och dela närvaro och agerar utifrån kärlek.

Likaså om vi själva är trasiga kan vi inte ge någon kärlek. Vi har inget överskott att ge.

Kärlek är att GE. När vi själva är trasiga kan vi inte ta emot kärleken som erbjuds oss. Vi vill inte se spegelbilden och tror att vi "snart ska bli avslöjade". Vi ägnar oss hellre åt andra trasiga personer, som inte riskerar att avslöja oss - än de som faktiskt kan älska oss - som vi är.

Så att jobba på sin egen helhet är avgörande. Då kan vi spegla en annan människa - vilket jag ser som sann kärlek. Kärlek kan flöda fritt ur vårt inre och vi kan äntligen vara vår älskades spegel.

När vår själ börjar uppnå en helhet avtar behov av drama och trasiga speglar. Vi ser värdet i kvaliteten på mötet och vill beröras i vår själ.
Det spelar ingen roll hur trasig själ den andra har - när vi uppnått helhet - för då kommer inte de konstiga reflektionerna beröra vår kärna. Då kommer du se ljusbrytningarna för vad de är - nämligen ljusbrytningar från en trasig spegel.

En trasig spegel är inte längre lika intressant - som den sanna kärleken...

Bredda medvetandet

2010-04-05T13:42:00.003+02:00

Såg en fin liknelse (från Matthieu Ricard) om varför vi ska lägga tid på att meditera och bredda vårt medvetande.

Om vårt medvetande liknas vid ett glas vatten så är allt det som händer oss en handfull salt som hälls i vattnet. En handfull salt i ett glas vatten ger odrickbart vatten.
Meditation breddar vårt medvetande till en djup, stor sjö. En handfull salt påverkar inte drickbarheten av vattnet.

Idag kämpar jag med att bli oberoende ett telefonsamtal... Det spelar ju ingen roll för mig, mitt medvetande om samtalet kommer. Ändå surrar mitt ego om att det skulle avgöra något för mig. Det är ett dömande att det skulle vara "bra" för mig. Hur kan jag veta om det skulle vara "bra" för mig?
Att acceptera hur det än blir är verkligen en utmaning för det innebär att jag måste släppa resultatet fritt i alla lägen. Även i ett så här litet sammanhang - som ett telefonsamtal eller ej.

Jag är här där jag är för att lära mig hanterar mina mönster. Att vänta på "lyckan" är ett av mina mönster... när jag redan har all lycka jag behöver inom mig. Jag behöver bara vidga mitt medvetande så att "telefonsamtal" inte avgör vattnets drickbarhet.

Livet - ad modum Dr Blake

2010-04-01T11:20:00.002+02:00

"I wanted to test the only treatment that I believe in; "Awareness of life". Until she finds out from another doctor that she is perfectly healthy, she'll consider each day a miracle. Which in my view - it IS..."

(Dr Blake i "Veronica bestämmer sig för att dö")

Tystnaden talar

2010-03-31T21:34:00.002+02:00

Det är märkligt att livets pusselbitar blir tydliga och kännbara så fort tempot saktar ner. Att erkänna att man är vilse, sätta sig på en stubbe och titta på träden, andas in vårluften djupt och bara lyssna på fågelkvittret. Det är så läkande.

I tystnaden och den fullständiga närvaron i att vara vilse - kommer svaren till mig. Svaren kommer från hjärtat och intuitionen - när de väl får utrymme och plats. (läs TID)

Det börjar bli tydligare vad jag egentligen "vill". Fortfarande har jag inget lösning - men målet, visionen och därmed riktningen börjar ta form. Jag vet åt vilket håll jag vill och har tagit ut en "inre kompassriktning".

Prestationer och kunskaper är inte allt. Mycket av läkandet utav människors lidande ligger i ett möte. Så är det för mig och så är det för dig. Det är i möten vi kan bli mer medvetna om oss själva, vårt värde, våra mönster, vår oro och bli tagna på allvar.

I arbetet som läkare skrapar jag på ytan och behandlar psykosomatik med mediciner - symptomlindring. Vi kommer sällan ner på problemet - egentligen. Jag tror det är här kärnan ligger till att jag inte får arbetstillfredställelse! Nu fokuseras mycket energi på produktion och prestation. Jag behöver en nödbroms! Så kan jag inte arbeta i längden!

Jag märker - att när jag koncentrerar all min energi på mötet - så kan mötet sluta helt utan en enda medicin, utan provtagning ibland/ofta och föräldrarna till barnen är väldigt nöjda och kramar om mig efteråt - för att jag sett dem och deras oro. Ofta - till trots att en och annan tår kan ha kommit fram. För mig är det sådant jag jobbar för. Sådana möten kan ske med patienter, arbetskamrater, kollegor eller vänner. Det spelar mindre roll. Äkthetsbevis vill jag har i mina möten. Givetvis är det inte alltid nödvändigt - men tillräckligt ofta...

Min förmåga att se och vara i mötet... drar allt mer.

Vilsenhetens glänta

2010-03-30T19:21:00.005+02:00

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som endast kan hittas av dem som gått vilse. (Tranströmer)

Jag är vilse. Jag har varit stilla i "ingenstans" i några dagar och bara tagit emot den förtvivlan som väller upp. Jag har givit upp att försöka hitta en lösning.

Två saker har lett mig hit - som jag inte kan hantera än.

Det ena är jobbet. Vi är underbemannade sedan ett halvt år. I förra veckan blev det uppenbart att chefen planerar för att låta oss köra så här underbemannade (2 av 3 tjänster bemannade) resten av året - för att vi håller så bra produktion. Vi har jobbat med "lean" på mottagningen och har nu inga väntelistor, vi kunde innan vi drog ned ytterligare vid årsskiftet erbjuda tider inom 2 veckor när patienter ringde. Det gav arbetstillfredsställelse! Nu är vi tillbaka i samma situation som innan "lean-arbetet". Med skillnaden att vi är ännu färre läkare. I förra veckan sa kroppen ifrån. Extremt vilse i detta... orkar inte skriva mer om det just nu.

Det andra är det som händer till följd av medvetenheten. Ju mer jag skalar av egots lager och får mer medvetenhet och lugn i mig själv, desto mer flödar kärlek fritt upp genom mitt inre. Kärleken blir en självklar del både till mig själv - liksom till omgivningen.

Paradoxen är att ju djupare medveten jag blir, ser jag att andras egon runt mig protesterar. Jag har blivit ledsen och inte förstått varför människor jag tycker om inte ser att jag "bara känner kärlek till livet - för att jag vet att jag är ensam och dödlig." Min existensiella ensamhet är drivkraften att vara sann och leva min sanning. Från aloneness växer ju kärleken fram - för att jag lärt mig trivas i mitt eget sällskap, att älska mig själv - ensamheten till trots. Jag kan inte bli hel genom någon annan - jag är redan hel i min medfödda kärlek till mig själv.

Att vara medveten innebär att rädslor förvinner, att jag inte anpassar mig till saker, strukturer och miljöer som är emot kärlekens natur. När jag inte längre anpassar mig - inte går att ändra på av omgivningen - blir det provocerande.

Idag insåg jag att det här är en skola och utmaning för att få mig att bli ännu mer medveten. Projiceringarna är en gåva - inte ett hot. De trimmar min medvetenhet, min centrering och förmåga till kärlek och medkänsla för dem som projicerar sina egon på mig.

I min vilsenhet har jag hittat en glänta där insikterna väller fram. Det börjar bli tydligt hur mitt liv ska se ut, vad jag tycker är viktigt. Vad jag behöver få ge uttryck för i mitt liv... I vilsenhetens glänta kommer svaren av sig självt. Jag hade inget annat val än att stanna upp o lyssna.

Vandringen till mogen kvinna

2010-03-25T16:45:00.004+01:00

Läser en fantastisk bok av David Deida - "Dear Lover". Rekommenderas varmt till alla kvinnor som vill förstå sig på balansen i relationen mellan man och kvinna. Den förklarar varför avståndet mellan kvinnan och mannen i en relation ökar ju mindre polaritet det blir mellan de kvinnliga och manliga energierna.

När kvinnor försöker styra sin man, försvinner deras kvinnliga attraktionskraft och mannen tappar intresse och flyr in i sin tidning/sitt jobb/TV:n - enligt Deida... Hm. Känner igen det där.

Nu var det inte det jag fastnade för i boken utan beskrivningen av kvinnors tre olika mognadsstadier.

I det första stadiet är kvinnan beroende av bekräftan. Hon begär "se mig, beundra mig, få mig att känna mig vacker."

I det andra stadiet vill kvinnan vara fysiskt attraktiv men även vill hon bli värderad för sin karriär, sina åsikter. Hon begär; "Jag är framgångsrik och intelligent. Lyssna på mig och värdera mig som en hel person."

I det tredje mognadsstadiet är kvinnan redo att bli "dyrkad" (worshiped)som hon är, som kärlekens ljus som lever som hela livets kraft. Hon begär; "Jag är ljus. Ta mig, om du vågar."

"You are not just a body to be entered or a mind to be shared. You are the very light of life, alive as the love that yearns to open at the heart of all beings... Your true power isn't limited by your body or created by your mind, but flows open as the force of love, alive and bright as the universe." (David Deida)

Deida skriver också att en kvinna som närmar sig tredje mognadsstadiet finner hon färre och färre män intressanta. Ytliga män blir tråkiga. En mogen kvinna behöver en man, som kan utmana henne med hans kärlek och begär tillträde till hennes hjärta fullt ut. Mer än hon kan öppna sig själv. Få män kan möta detta behov. En mogen kvinna måste inspirera en man som hon kan lita på mer spirituellt och sexuellt än hon litar på sig själv för att öppna sig.

En mogen man är ointresserad av en kvinna, som söker bekräftan och finner inte heller nöje i en kvinna, som inte kan möta honom känslomässigt utan är fast i sina prestationer. En mogen man kommer välja och begära en kvinna vars hjärta kan svara med djup känslighet - en känslighet som han kan lita mer på än den han kan uppnå själv.

För mig är det här poesi. Det förklarar varför jag känner en djup tillit till kärleken - men ofta känner mig uttråkad av ytligheten som präglar mötena. Det förklarar även att jag är uppgiven emellanåt - för att det finns få mogna män liksom få mogna kvinnor - som vill dela kärleken på djupet av sin själ.

Kärleken går bara att dela - men det sker i en polaritet mellan kvinnlig och manlig energi. Inget bekräftansbehov kan ersätta detta. Det blir bara platt och tråkigt. Kärlek utan det här mötet, är jag hellre utan...

Öppen och hemma

2010-03-25T11:38:00.003+01:00

Det dröjer mellan mina bloggar nu. Det kräver tystnad och stillhet ibland för att hitta "hem". Jag hittar inte alltid svaret på frågan jag ställde men kanske på en fråga som är närliggande. När svaret sedan infinner sig i djupet av min själ - så löser sig de "stora frågorna" automatiskt.

Jag har bett om hjälp under meditationen under en längre tid att hitta förmågan att kunna ta emot kärlek igen (tillit) - för att kunna värdera den man som KAN ge mig det jag verkligen behöver. Det är en sak att säga vad man vill och en annan att verkligen mena det och genomföra det.

Jag har insett att varför jag hittills inte hittat mannen jag ska leva med - beror på att jag haft en färdig " inre bild" av hur en relation ska se ut. Jag har försökt "styra" möten, mannen, relationen mot min "inre bild", försökt förändra verkligheten istället för att acceptera saker som det är. Det har alltid misslyckats!

Jag har "ställt inre krav" på hur beteenden och kärleken ska visas för att "duga". Ofta har det handlat om att mannen ska dela sin TID med mig. Han ska "visa mig uppmärksamhet", "höra av sig", "ge löften om när vi ska ses och hålla det". Det enda som händer när en man känner av sådana "krav" är att de lägger benen på ryggen och springer. "En man är som ett tåg - med en egen riktning. Det gäller för en kvinna att bestämma sig för om hon ska följa med på det spåret eller ej..." (David Deida)

För ett tag sedan träffade jag en människa som ställde allt detta på ända. Han drog fram som en orkan i mitt liv genom att utmana alla de här tankarna. Det häftiga är att jag mötte mig själv genom detta och inser att det enda jag verkligen behöver är NÄRVARON i mötet. Saknas den känslomässiga närvaron - så är jag hellre själv. Jag har också klurat ut att det är mannens "integritet" som är nyckeln för detta. När jag möter en man med stark integritet väcks min kvinnliga öppenhet.

Närvaron - i mötet med en man med integritet - speglar min själ. När jag känner en begäran att öppna mig så kan jag öppnas för min kvinnliga essens. I den kärnan finns min sårbarhet, längtan efter trygghet och att bli "omhändertagen". Jag "vet" i ett sådant möte att jag är skapad för att bli älskad och kan ge mig hän den här sårbarheten. Jag kan vila i min naturliga kvinnlighet. Det gör inget om jag blivit sårad förr - eller om jag blir det igen. Det är i stunden inte längre viktigt... bara mötet ÄR!

Om mötet pågår en dag, en vecka, en månad, ett år eller resten av livet kommer ändå visa sig.

Jag landade i känslan att jag äntligen är hemma och öppen för kärleken. Jag behöver inte förställa mig. Alla ytliga attraktionsattribut är sekundära. Det är när mötet får energin att vibrera, när vi blir sedda som- den kvinna och den man - vi är.

Det här mötena ger mig en oändlig kärlek att ge... Mannen får gärna cirkulera i sin bana runt jorden och göra vad han måste... Det har inte med mig att göra. Jag behöver inte följa med i hans galenskap i sin resa runt universum. Det är inget hot. Jag är och förblir fullständigt kvar i min egen energi - som är intonande och givande. Det handlar inte om att "bli hemmafru" och "ge upp min karriär". Det handlar om var jag har min själ.

När jag har en stark känsla för mina egna behov och värderar mig som en viktig person - så kommer jag välja bort ett beteende som är respektlöst. Jag kommer även att välja bort en man som saknar integritet. En sådan man tvingar mig att "bestämma" riktning och ta fram min manliga, yrkesmässiga sida. Det tar inte fram min kärleksfullhet - den kärlek där jag ÄR...KVINNA.

Det handlar inte heller om en speciell man... Det handlar om att jag vill ha en man som jag är hemma i min kvinnliga energi - tillsammans med.

Barnet i "Kejsarens nya kläder"

2010-03-14T21:58:00.005+01:00

De senaste dagarna har jag känt mig så missförstådd, riktigt ledsen och mosad.

Jag fick feed-back häromdagen och det var som att dras ned i ett stort svart hål.
Tänker inte ens skriva vad det var som uppfattades fel på mig... men det kändes så allt igenom galet.

En god vän till mig säger att när man får feed-back eller får något på sig (projektioner t ex) så ska man försöka se det som en gåva. Man kan öppna presentpappret, titta på innehållet och känna efter om det skulle till "mig". Om det inte hör till mig, så slår man in paketet igen och skickar "åter avsändaren".

Den här gåvan har jag varken lyckats ta emot eller skicka tillbaka. Den ligger på hallbordet öppnad och stinker. Jag har gråtit och blivit handlingsförlamad och tappat sugen. Efter några dagar förstår jag att handlingsförlamningen kom för att avsändaren är en person jag respekterar och tycker mycket om - men blev besviken på. Det jobbar jag hårt på att hantera.

Jag har varit extremt självkritisk och min främste slavdrivare i livet. Alla föds inte med god självkänsla och jag har fått jobba hårt för min självkänsla. Jag har haft bra självförtroende - för att jag alltid vetat att jag kunde prestera och kunde vara duktig.

Jag har jobbat hårt på att äntligen bli "hel", tydlig och att inte behöva yttre bekräftelse. Istället känna nyfikenhet och faktiskt inte ha ambitioner att verka duktig längre (för att bli älskad). Jag drivs av att "göra nytta" för andra, för patienter och organisationen.

Medan jag skriver tror jag att jag ser varför jag blev så ledsen!! Det är en upprepning!

Jag fick en projektion att "allt är mitt fel" och "du förstår inte att du bara skyller ifrån dig", "du är egoistisk (för att du inte gör som jag vill)". Med lite andra ord. Det är den här bilden och liknande projiceringarna jag växt upp med.

Hm. Vem tänker den tanken om mig nu? Är det något, som hör hemma hos mig? Eller vart hör det hemma? Det är en dömande tanke om mig och den tanken är skapad i en annan människas hjärna av något skäl. Har det verkligen med mig att göra - eller den här personens historia?

Från att ha haft ingen självkänsla alls för 6 år sedan - till att vara oberoende av andras yttre bekräftan - har det varit en väldig lång resa. Jag har aldrig tillhört någon "stam", därför att man måste tänka "som alla andra" då.

Jag inser att jag är som barnet i "Kejsarens nya kläder"? Inte alltid så bekväm... Jag ser och säger sanningar, som många andra ser - men utav rädsla att inte passa in i gruppen - håller inne med.

Jag är inte rädd för utanförskap. Jag har alltid varit ensam - självvalt eller helt enkelt annorlunda. Skillnaden är att jag nu accepterat att alla ÄR existensiellt ensamma. Det skrämmer mig inte. Vi dör alla ensamma...

Det kan vara inspirerande eller obehagligt att ha mig i sin närhet. Jag utgår från min sanning i allt jag gör. Samtidigt - jag förstår att jag antingen måste tona ned mig och bli tyst - och/eller fortsätta min egen väg utan stammen.

Så - mitt älskade hjärta - hur blir det?

Mitt i ingenmansland

2010-03-10T15:19:00.005+01:00

Reflektionstid är väl utnyttjad tid - även när den innebär att jag inget gjort på hela dagen. Eller jo - jag har "varit" och "tänkt".

Jag har nyligen sökt ett jobb - som jag inte fick. Det har fått mig att fundera.

Vad vill jag göra med mitt liv? Ska jag verkligen jobba kvar i landstinget? Är det verkligen värt lönen och tryggheten med ett fast jobb om jag inte får möjlighet att använda mina bästa egenskaper och min kreativitet - utan att det problematiseras hela tiden?

Sjukvårdsorganisationen är hierarkisk. Den är byggd på förvaltande och inte på initiativ. Att komma med förslag eller förändra något ses med skepsis. Det är väldigt mycket revirtänkande om både sin tid och sitt arbete. Det råder ett förakt för ledare som satsar på ledarskap istället för vård.

Så... nu kommer jag osökt till frågan jag fick av en vän för ett tag sedan;
"Vad i ******* gör du i den organisationen? Får du verkligen komma till uttryck med din kreativitet och initiativrikedom? Din människokännedom och vilja att förändra och få folk att växa?" Min vän hävdade att sjukhusorganisationen aldrig kommer uppskatta mig och att jag kommer bli besviken. Att jag inte kan förflytta ett berg...

Jag är ju en obotlig optimist och har aldrig sett något som omöjligt - så jag slog ifrån mig det där. (så klart)

Nu när jag står inför faktum - att jag inte får jobbet jag verkligen ville ha - kommer frågan tillbaka. Vad ska jag göra för att få plats som jag "är"?

Vad är viktigt för mig? Lönen? Ledig tid? Få utvecklas? Växa som människa? Karriär? Hur mycket är det värt? Får jag utrymme att göra det som är viktigt för mig? Är det viktigt för mig att jobba med patienter, att vinna gillande av andra eller att passa in?

I "ingemanslandet" blir även det som är viktigt för mig tydligare. Mina prioriteringar har alltid varit tydliga.

En annan sak som blir tydligt i "ingemanslandet" är att min historia att ha klarat mig själv sedan innan tonåren - har format mig. Jag har svårt med anpassning till regler (för reglernas skull) och otydlighet. Det sägs att barn som klarat sig själv tidigt, kan ha svårt att anpassa sig och blir lite "egensinniga". En del blir kreativa för att det är ett överlevnadsvärde i kreativiteten.

Det är en tillgång att ha blivit så här som jag är. Jag ser livet ljust och ser möjligheter där andra ser problem och svårigheter. Jag får extremt mycket gjort och kan inspirera och visa exempel på att det går att få ett bra liv från även svåra utgångslägen.

Jag har mina prioriteringar klara för mig - dvs svar på frågorna ovanför. Nu ska jag låta lösningen få växa fram - att komma till mig... För där jag är det litet utrymme för egensinniga och kreativa läkare - även om de flesta jag möter tycker det är befriande och roligt att jag är som jag är och att jag är värdefull med min kreativitet i organisationen. Det kostar mer än det smakar för mig - eftersom jag måste "ändra mig" för att passa in.

Livet ger oss det vi behöver

2010-03-07T19:22:00.001+01:00

Livet är märkligt, underbart och givande. Givande i den mening att det faktiskt ger oss det vi behöver om vi har sinnesnärvaro att be om vad vi behöver och tar emot det när det kommer i vår väg. Ibland ser det inte ut att vara på väg till målet utan helt annorlunda - men i det långa loppet är det kanske det?

Då menar jag att be om det vi verkligen vill ha i vårt liv - rent konkret. "Jag vill träffa min själsfrände" eller "jag vill ha lycka".

Jag menar att tankens kraft ska inte underskattas och tänker på konversationen i Alice i Underlandet;
Alice Kingsley: This is impossible.
The Mad Hatter: Only if you believe it is.

Det är svårt att formulera exakt vad man vill. Dessutom ska man vara försiktig med att önska saker man inte kan hantera. Därifrån ska viljan gå över i en intention - en riktning och mål. Det räcker i regel inte med det heller... Det kräver passion och målmedvetenhet. Det innebär även att välja bort och släppa taget om det som inte är i harmoni med mitt syfte och mål.

Så ser jag på kärleken i mitt liv. Jag vet exakt vad jag vill. Jag vill leva i kärleken, där kvinna och man behåller sina polariteter i friheten mellan varandra. Friheten att gå och friheten att stanna. Kärleken som är lika självklar som livet självt. Det innebär att man måste ge upp för kärleken. "Surrender". Kärleken väljer sin egen väg och det gäller faktiskt att välkomna det som presenterar sig i livet. Att inte döma på förhand. Det vi tror är en "hemsk" händelse eller misslyckande - en misslyckad relation, dålig date eller förlust - stärker våra intentioner att nå målet. Så har det i alla fall varit för mig.

Wayne Dyer säger att vi ska formulera våra mål i formen;
I wish... (att önska är första steget till medvetande)
I desire... (önskan är stark)
I will... (Jag kommer göra allt för att...)
I have passion for... (passionen är drivkraften)

"My love is powerful and uncontrollable; it does what it desires. I can't stop it from loving you; I haven't got the strength."

Att be om hjälp

2010-02-11T21:50:00.005+01:00

Att vara eller bli kompetent och duktig innebär gärna att vi hjälper andra helt självuppoffrande och glömmer att ta hand om oss själva.

Under 1980-talet bodde mina föräldrar i Etiopien. Mitt första möte med landet var midsommarafton - året innan den stora svältkatastrofen bröt ut. Vi anlände och i stort sett samma dag skulle midsommarfirandet gå av stapeln bland alla utlandssvenskar. För mig blev det en chock att se magra etiopiska barn i min egen ålder stå utanför grinden och sträcka in sina händer genom grinden mot oss i trädgården där festen gick av stapeln. Innanför grinden befann sig massor med välgödda svenskar och nordbor med influgen sill och potatis.

Jag matvägrade efter det. Jag drack - men åt extremt sparsamt. Efter några veckor kom en etiopisk bekant till oss på besök. Han hade hört att jag matvägrade. Han sa; "Om du inte äter själv - så kommer du inte kunna hjälpa ett enda av de svältande barnen. Du måste äta själv för att orka."

Den här historien har präglat mitt liv efter det. I ett yrke där man möter människors sjukdom, sorg, misär och olycka så måste man vårda sig själv och sin egen själ - för att orka. Det har jag förstått sedan länge - så därför är jag extremt noga med att inte arbeta övertid, att sortera noga bland arbetsuppgifter, slutföra och inte skjuta upp saker. Jag är noga med att fylla på min egen rekreation, reflektionstid och vila. Jag har alltid prioriterat mina barn före jobbet - för de är min första prioritet i livet.

Idag träffade jag en otroligt varm människa - som såg mig som jag verkligen är... Hon sa: "Du är en otroligt stark kvinna - jag föreställer mig dig som en trädstam. Du har arbetat igenom många saker och det märks. Du har så mycket kärlek inom dig som flödar till alla i omgivningen direkt från ditt hjärta. Du borde vara snällare mot dig själv och be mer om hjälp. Låt omgivningen få chansen att hjälpa dig!"

Jag vet att det är sant. Jag är stark, jag bär oerhört mycket kärlek inom mig. Jag vet att den här kombinationen har en styrka - men kan ibland också skapa oro. Särskilt hos människor som inte har samma självkänsla och styrka. Jag förstår plötsligt varför vissa personligheter blir provocerade (de med dålig självkänsla och stort ego) och vissa vill vara i min närhet för att få del av min energi.

Jag börjar lära mig att be om hjälp. Jag har börjat lita till omgivningen, universums goda vilja att ge mig det jag behöver och att ta emot det goda som flödar emot mig. Det innebär att jag måste våga släppa in och släppa taget om min identitet som "duktig och kompetent". Det gäller att be om det man vill ha och behöver - så kommer det till oss.

Jag är så mycket mer än "duktig och kompetent". Jag är ALLT...

Bindningar hindrar framtiden

2010-02-07T12:42:00.005+01:00

Igår såg jag en spännande film som knyter ihop vad vetenskapen vet om tankar, partikelegenskaper, meditation, hur det vi tänker påverkar vår verklighet.

Filmen är delvis en dokumentär som sammanfattar vad "vi vet" och dessutom illustrerade med animeringar. Jag blev helt tagen.

Vad vi tänker påverkar vår värld. Om vi tänker negativa tankar om oss själva påverkar det alla kroppens celler och allt runt oss kommer att tolkas från den "sanningen". En sak som verkligen fick mig att tänka extra är att våra antaganden om världen - om hur vi är och vilka relationer vi får - är beroendeframkallande! Tankarna belönar sig själva med de neuropeptider, som finns i hjärnan.

Om vi brukar välja destruktiva tankar eller destruktiva relationer så belönas hjärnan på samma sätt, som vid andra missbruk. Vi blir beroende av stress - för att belöningssystemen i hjärnan går igång på stressen. Detta även om jobbet egentligen inte tillför något till våra liv - så kommer vi ändå inte sluta jobba - pga belöningen i hjärnan.

Tankar går att förändra - med medvetenhet, meditation och uppmärksamhet. Att bli medveten om tankarna är det första steget till att förändras.

Det fick mig att tänka några extra varv. Om man har bindningar till det vi ser, äger, beteenden, människor och tankar - så är det av samma slag som beroenden - rent kemiskt!!!

Så, när jag binder fast tankarna till "hoppet om förändring" och därmed inte går vidare i skeendet, som det faktiskt ÄR JUST NU, så vidmakthåller jag det som varit. Egentligen kan man inte vänta sig någon förändring då! Allt är som det är och blir som det blir.

Det som ska bli - sker först i oss själva - med vår "mind-set" om vad vi vill ska ske. Bindningar håller fast det som varit och hindrar faktiskt framtiden att bli verklighet! Det vi tänker får vi mer utav...

Nu har jag börjat säga ifrån när livet inte stämmer med mina tankar om framtiden och det jag är värd. Det blir en inbyggd polaritet i det - och en inre spänning byggs upp. Jag tror att det är den spänningen som kan klassas som beroendet. Även saker som inte ens är värda att kämpa för skapar den spänningen.
Det är ren avvänjning och introduktion av nyheter - som gäller för att ändra tankarna och därmed sin framtid!

Vilken utmaning och möjlighet!
Jag skapar min egen verklighet...

Om existensiell ensamhet

2010-02-04T21:28:00.006+01:00

Hela vår uppväxt försöker vi att passa in, bli älskade och gör vad vi kan för att bli en del i en grupp - en familj, lag eller skolklass. Enligt psykologin är det för att försöka övervinna den existensiella ensamheten vi alla är födda till.

En del av oss kommer slutligen fram till att vi ÄR lika existensiellt ensamma, oavsett livssituation. Lever vi i eller utanför en relation, tillhör en grupp eller ej så är vi ändå själva och existensiellt ensamma. När jag insåg att det är så - blev det betydligt lättare att leva som jag är... Vad andra tycker spelar ingen roll.

När jag är som jag är, lever som jag är, följer mina värderingar och är sann - kan jag fullt ut möta en annan människa. Det blir i korta möten - men aldrig i en symbios. Vissa människor kommer in i mitt liv en timme- andra halva eller hela livet - men mötena sker ju i stunderna när vi är tillsammans.

Mötena blir intensiva, nära, kära, läkande och livgivande - men de sker i balans - utan beroende.

Min tanke är att det handlar om att släppa taget och förstå att det inte går att äga en annan människa eller hennes tid. Allt förändras och så länge det finns något att dela med människan jag möter, kan jag fortsätta med det. Om det inte går att mötas längre - är mötet uppfyllt och det är dags att släppa taget och gå vidare. Det är ingen idé att försöka hålla någon kvar - som inte vill eller kan stanna. Skälet är ganska oväsentligt och har ju med deras eget val att göra. Eller med mitt val...

När vi har självkänsla och självrespekt blir det så självklart att vi ska mötas i kärlek och kärleksfull omtanke. Det måste finnas en vilja att mötas - att gå den extra milen för att vara tillsammans. Det måste finnas en vilja att vara aktsam om det som finns i relationen. Så länge vilja och önskan finns är tidsaspekten inte viktig. Att låta varandra vara med sig själv är snarare en kärlekshandling...
Däremot, finns inte viljan - är det faktiskt ingen mening att fortsätta.

Ingen ska behöva tvingas till en relation. Varken att vara kvar själv mot sin vilja eller acceptera att ens partner är kvar mot sin vilja.

Vilse i pannkakan

2010-01-31T15:40:00.005+01:00

Den här veckan har varit minst sagt spännande för min utveckling. Jag har varit HELT vilse i pannkakan - för att hitta hem igen.

Det började med en spännande kurs i retorik. Av någon besynnerlig anledning valde jag ett ämne att prata om - som ligger mig varmt om hjärtat - men är svårt att kommunicera. Nämligen - kommunikation mellan läkare på jobbet; på jourrapporter, mellan bakjour-framjour, tonläge till underläkare och konflikträdsla. Detta grundar sig i regel på att vi inte arbetar i ett bra värdesystem - utan värdegrunderna är en pappersprodukt. Nog om detta nu, men de som följt min blogg ett tag - vet att detta är min hjärtefråga... Få saker får igång mig som bristande respekt mellan kollegor.

Retorikkursen gick verkligen "så där". Jag fick feed-back (som alla andra). I mitt fall handlade det mycket om att jag skulle tona ned min positiva entusiasm och passion för ämnet och låta åhörarna bilda sin egen uppfattning om ämnet. Egentligen handlar det om att min passion för ämnet "skriver åhörarna på näsan" och det är inte så charmigt - det håller jag definitivt med om...

Jag lyssnade på kritiken - så pass mycket - att jag tappade fotfästet. Mitt ego slog till och försökte anpassa "mig" till vad som är "passande". Men min inre kompass försvann... Jag blev ledsen, tvivlade att jag har rätt, att det är hela jag som är fel och lyssnade på egot som upprepade att jag aldrig kommer duga...

Vilse i pannkakan helt enkelt!

Så idag korsades min väg en föreläsning av Wayne Dyer och Deepak Chopra (How to get what you really want) på youtube. Dyer säger bland annat "Be independent of the good opinion of others."

Att vara oberoende andras gillande är just att följa sin inre egen röst. Sin inre kompass - för vad som är rätt och fel. Det är ju det jag gör när jag lever centrerad i mig själv - i min inre sanning - i "mig" som jag ÄR. Då dömer jag inte andra, jag lever mina värderingar och gör det i flow - utan att vara medveten om tankar.

Dyer påpekade att när man gör så - lämnar man "stammen" och "gruppen" och dess inflytande på mina tankar och handlingar. Det krävs mod att stå upp för sina övertygelser. "The tribe" kommer försöka få tillbaka en i deras regler och mönster.

När jag hörde detta förstod jag äntligen... att det är detta som är mitt karma. Jag är en "besvärlig" typ som aldrig riktigt tillhört gruppen. Det kändes klockrent rätt när Dyer sa att han fortfarande blir inbjuden på "tribe occasions and he always turns them down - if not consistent with his intention".

Jag är inte på jorden för att bli gillad. Jag är född för att följa mitt eget inre syfte och min själs bidrag till universums helhet. När jag följer mitt eget inre syfte känner jag lycka - i "flow". Då upphör tankarna på det jag gör i stunden. Jag är ett med mitt syfte och universum. Jag tar ställning och är inte rädd för konflikter eller att stå upp för de svaga. Jag är inte rädd för att bita ifrån när folk beter sig illa. Det är så jag är... för att det grundar sig i mitt inre - i min inre övertygelse!

Jag passar in som jag är - även utanför stammen. Lite sund narcissism är bra, märker jag. Jag lever som jag är - istället för att söka gillande hos andra för att "få rätt att existera".

Låta allt vara som det är

2010-01-24T09:22:00.002+01:00

Våra tankar har en tendens att dela upp allt i svart eller vitt, ont eller gott, snällt eller dumt, svårt eller lätt osv. Vi lägger ett omdöme med våra tankar på allt som sker och ofta är tanken ett stöd för att bekräfta vår sorg, olycka, rädsla, osäkerhet, tvivel eller någon annan negativ känsla.

Inom meditationen lär man ut att känna medkänsla och kärlek även till sina "fiender", förutom sin familj och vänner. Det gör att vi kan acceptera alla människors beteenden utifrån den situation de "just nu befinner sig".

Tolle skriver: "Om hennes förflutna var ditt förflutna, hennes smärta din smärta, din medvetandenivå din medvetandenivå, skulle du tänka och handla precis som hon. Med den insikten kommer förlåtelse, medkänsla och frid.
Egot gillar inte det här synsättet, för det förlorar i styrka om det inte får reagera och vara bättre än andra."

Ser mig själv i spegeln idag och undrar om jag kan leva upp till det?

Jag utgår från mitt centrum när jag fattar beslut och känner efter idag. När jag inte är på samma plats som någon annan ser jag det klart. Ändå har jag ett behov av att "gå in i skeendet" och ta beslut, göra, fixa - istället för att låta allt ske som det är tänkt. Det innebär oxå att när jag tar ett beslut och genomför det i mitt privata liv - så funderar jag på om det verkligen är rätt?

Att låta saker vara som de är... det innebär väl oxå att inte försöka styra skeendet utan mer går ur skeendet med sitt dömande och sina tankar? Det innebär ju inte att man kan välja situationerna man ska uppleva framöver - för de uppstår ju i alla fall...

Acceptans handlar om att tillåta allt att vara som det är och låta bli att döma allt i gott eller ont. Egot slutar få näring och möter vi människor där DE ÄR, som VI ÄR.
Vad säger att just "min tolkning" är den enda rätta? Den andres historia och situation formar hennes beteende. En svår sak är att se att även "jag är där jag är" och reagerar utifrån det. Det handlar om att frikoppla sin historia och situation från handlingarna, som jag ser det.

Tolle; "När du tar emot vem som än kommer in i nuet som en aktad gäst, när du tillåter varje människa att vara som hon är, börjar människor att förändras."

Det intressanta är att möta tankarna - genom att se på tankarna objektivt. Lyft ut rädslan från händelsen och titta på känslan... Låt omständigheterna och orsaken vara. Då försvinner den. Har verkligen rädslan någon relevans i den situation jag befinner mig - eller är det bara ett eko från historien?

Det kanske är därför livet har en tendens att upprepa sig? För att vi någon gång ska våga möta rädslan på ett moget och accepterande sätt. Rädslan är en tankeprodukt från mitt ego - som har ett nöje i att få mig osäker när jag möter människor som väcker min förmåga att älska. Vill jag ha det så?

Svaret på detta är enkelt. Jag vill möta en människa, som kan spegla mig med kärlek - så jag kan möta mina rädslor i tur och ordning. Det är meningen, jag är mogen för det och kanske redan har mött den människan.

Så jag får låta allt vara som det är...

Lyckliga människor

2010-01-23T12:35:00.003+01:00

Idag har jag gjort en ny bekantskap med en till författare om lycka. Matthieu Ricard.

En fascinerande människa. Doktorerade på 1970-talet på molekylär genetik och lämnade sedan Frankrike för TIbet och Himalaya. Där blev han munk för att han blev fascinerad av munkarnas filosofi och visdom. Så ville han oxå bli...

Dessutom tar han helt fantastiska fotografier, skriver böcker, arbetar som översättare för Dalai Lama, forskar på mediationens effekter på kroppen och hjärnan.
Född 1946, ser ut som 40 år.

Kolla in denna länk.

Lyssna på tystnaden

2010-01-20T23:00:00.002+01:00

Försöker integrera min stillhet och vistelse i tystnaden - att tillåta allt vara som det är - med att gira när jag ska lära känna en ny människa bättre utan rädsla.

I ena vågskålen finns nyfikenhet, en förvissning om att energierna fungerar tillsammans och att skrattet ligger på lur varje sekund.

I andra vågskålen finns en meditativ insikt att vi inte är på samma ställe i livet. Vi har olika mål och olika möjlighet att befinna oss här och nu. Det är helt enkelt för mycket tvekan, störmoment och obefintligt val som ger tvivel i den här vågskålen.

Jag tror inte man kan lova någon något någonsin. Man kan bara göra ett val i "nuet" - vad min vilja är just nu. Vill jag vara med dig - eller vill jag träffa fler? Vill jag träffa någon annan? Är jag så nyfiken på dig att jag föredrar att få lära känna dig tills jag inte kan hitta mer att upptäcka om dig och mig? Eller finns det andra attraktioner som är mer intressanta?

För min del vet jag att jag klarar mig utan den här människan - men jag vill inte vara utan just nu. Jag vill se vad energierna står för och meningen med mötet.
Det gör att jag vill vara rädd om den kontakten och människan för att inte äventyra det förtroendet, som tar lång tid att bygga upp - men bara 60 sekunder att förstöra. Jag känner mig aktsam här.

En reflekterande vän påpekade att det inte verkar vara lika ömsesidigt. Så jag måste återvända och lyssna i tystnaden efter vad tystanden har att säga mig.

Jag är hemma och hel i mig själv, har inget behov att bli vilseledd av någon som inte kan göra valet att vara med mig just nu (ens).

Känner mig inte ens rädd längre. Förvissad om att som det verkar utveckla sig räcker det inte för mig. Jag är värd hela sagan...

Flowprocessen

2010-01-19T23:00:00.004+01:00

Idag har jag funderat över bindningar, begränsningar och val. Hittat dessa tre citat som på sätt o vis länkar ihop mina tankar.

"Want Nothing. Where there is Desire, Say Nothing"

Där en bindning till en människa, en händelse, ett resultat eller ett föremål blir så stort att vi fokuserar mer på resultatet att få eller behålla det vi längtar efter, låser vi hela vår varelse och börjar simma emot det vattenflöde där vi egentligen är.

"God does not ask about our Ability, But our Availability"
Ibland har människor vi möter en oerhörd vilja och drift att prestera, nå ett mål - visa att de duger. Det som slog mig i dagarna är att när man vill för mycket så blir man inte tillgänglig för andra människor. Det går inte att uppnå magiska möten med "flow" för fokus ligger på resultatet som väntar och inte på mötet eller handlingen vi just nu lever genom. Det är så sorgligt när det inte går att mötas fast viljan finns. Ju mer splittrande aktiviteter och kaos - desto mindre förmåga till att mötas i ett "flow".

FLOW kräver uppmärksamhet. Det finns en formel för detta som lyder:
Potential minus Interference(störningar) = Performance

Det spelar alltså ingen roll hur mycket potential det finns så länge störmoment tillåts existera i ett möte, arbetsgrupp eller något vi gör. Enda sättet att uppnå flow är att ta bort störmomenten...

"When Mind knows, We call it Knowledge. When Heart knows, We call it Love. And when Being knows, We call it Meditation"

Min hela varelse söker flow i enskilda möten, i kärleken, med barnen, när jag skriver, arbetar, lever, kör bil... Jag lever genom flow - genom mediationen - och känner när flow existerar och när flow inte går att uppnå för att störmomenten existerar.

Insikten att rensa bort störningen från möjligheten finns djupt i mitt hjärta och att störmoment ibland finns hos mig - ibland i omgivningen. Finns de i omgivningen måste man ge upp - för det går inte att simma motströms. Det tar för mycket energi.

Nya tankebanor

2010-01-03T22:20:00.005+01:00

Under alla år jag levt själv och i mina försök att söka kärleken, har även jag passerat nätdejtingens krassa värld. Jag insåg tidigt - för flera år sedan - att det är en värld som inte passar mig. Det är en värld, som inte varken förväntar eller förutsätter ärlighet, omtanke eller öppenhet.

Jag lever fullt ut i mitt hjärta, här och nu och söker inte vidare när jag väl hittat någon jag är tillräckligt nyfiken på att vilja veta mer om, eller utveckla en dialog med. Då tonar jag in ett tag och ser vart det tar vägen.

Mitt positiva tänkande om människor har gjort att min tillit satts på prov många gånger under de här åren. Allt för många gånger har jag fått bli varse hur jag varit en i mängden, inte tillräckligt intressant eller helt enkelt utnyttjats för att stärka ett skadat ego tack vare min positiva coachande hållning. Det har varit som det varit och det är inte något som går att ändra nu i efterhand. Det har varit som det skulle... för jag skulle någon annanstans - till någon som väntat på mig... :)

Jag har dock förstått att de här besvikelserna, som människor jag tyckt om orsakat, har lämnat spår i min själ - i min förmåga till tillit. När jag låtits förstå att det "är ok att fortsätta leta" fast man inleder en kontakt av mer intressant slag har jag skakats i mina grundvalar. Någon har tyckt att det är ok att ha sex med flera och någon har tyckt att jag får acceptera att man måste prova sig fram parallellt - inte stänga några vägar eller möjligheter.

Jag tror i regel människor om gott. Det är en grundinställning. Min andra grundinställning är att jag inte vill reservera mitt hjärta för att jag är rädd för att bli sårad.

Nu kommer jag till mitt "men". Hur ska jag hitta vägar att tänka vidare från alla de erfarenheter - som faktiskt skadat min tillit till andra människors ärlighet?

Jag tänker så här...
Jag VET att jag klarar mig utmärkt själv...
Jag VET att jag har allt jag behöver inom mig...
Jag VET att jag ska förvänta mig att bli uppvaktad som den speciella kvinna jag är...
Jag VET att alla inte är lika, att de män som söker vidare gör det pga en brist inom de själva, en omognad eller bekräftelsesökande...
Jag VET att jag är värd att bli älskad - precis som jag är...

När jag är älskad precis som jag är - kommer alla andra kvinnor vara en blek påminnelse av mig. När jag stöter på rätt person kommer alla hinder att vara möjligheter för att träffas - för att viljan att ses övervinner alla svårigheter på vägen. Precis det har jag väntat på i alla år.

Finns det i nätdejtingens värld, där alla kontakter bjuder sig som ett smörgåsbord av outnyttjade och oupplevda möjligheter? När sker valet av vad som är värt att gå vidare med?

Jag vill inte dö utan att ha prickat av kärleken på min "vill göra/uppleva" lista. Kärleken, passionen och närvaron, som får mig att växa och tillåta livets alla sidor - för de är bara möjligheter för tillväxt. Jag vill utvecklas - sida vid sida med mannen jag kan leva utan - men inte vill leva utan.

Jag är en romantiker, som tror på långvarig kärlek och passion. Den kärlek där man gör ett förnyat val av varandra, utan att ta varandra för givna. Den sortens kärlek som är tillåtande för varandras egen utveckling och behov, utan att såra.

Jag tror det är där jag fått sig en törn av alla som använder nätet för att bli bekräftade... Utan hänsyn till de människor de möter längs vägen.

Någongång längs min väg bestämde jag mig för att vänta in en man som behandlar mig med respekt och som står stadigt när det blåser, som inte behöver bekräftan för sin överlevnad eller manlighet... en man som väntat på mig...

Magiska dagar

2009-12-29T10:50:00.005+01:00

Ibland händer det...
Det sker magiska saker, magiska möten och skyddande änglar bevakar ens liv för att man inte är färdig på jorden ännu.

En sådan jul har jag upplevt.

Jag hade skyddsänglar med mig när jag fick sladd på bilen efter jouren och åkte in i sidoräcket på motorvägen... Blev inte ens rädd, var förvissad om att det bästa kommer att ske. Fick en pytteliten repa i ena bildörren - men jag är helt oskadd.

Jag har upplevt magiska möten med en trollkarl, som ser livet endast i möjligheter och som förmår att få tiden att stanna. En trollkarl som visar sina nära hur kärlek ser ut, genom omtanke, närvaro och upptåg.

Jag har tänkt magiska tankar om att barnens far ska förstå att barnen behöver respekt och kärlek istället för skäll. Igår kom meddelande att han accepterat samtal på familjerätten! Lycka! Äntligen!

Jag har följt med i flödet den här julen, tagit en minut i taget och njutit av varenda stund. Trots jobb stor del av helgen - känns det som julen pågått i veckor då jag upplevt allt så intensivt, så nära, så kärleksfyllt.

Jag tror den medvetna närvaron i allt ger känslan av magi i luften. Jag njuter av livet, trollkarlen och närvaron mitt i all kärleksfullhet.

I morgon kommer en ny dag - den ser annorlunda ut. Varken sämre eller bättre - men annorlunda - så jag vill inte hålla kvar den här julen - utan bara glädjas över att jag upplevt den - släpper taget om den och vet att livet kommer erbjuda ännu mer upplevelser jag troligen inte vill missa...

Hur ser vi på barnen?

2009-12-24T15:27:00.003+01:00

Denna Jul firar jag utan barnen - på barnakuten.
Barnen är hos sin pappa och hans sambo under juldagarna, men de vaknade här i morse. En riktigt mysig morgon med barnen. Julfrukost, julklappar och glada barn... Tills de skulle åka till sin pappa...

Det visade sig att min son inte vill åka till pappa (alls). Han trivs inte där för att de bara "skäller på honom". Det har varit så här under en längre tid, nästan ett år - men nu börjar vi ringa in problemet.

Deras pappas sambo är väldigt "sträng" och tillrättavisar dem hela tiden - för allt. Det kan gälla att de glömt spola på toan, glömt/inte plockat undan tallriken från bordet efter maten, för att de pratar för högt, har håret utsläppt vid matbordet (!) eller vad som nu inte passar. Det är inte tillsägningarna, som är det största problemet - utan att de förekommer utan några tecken till kärlek. PÅ de 4 år de känt henne - har hon inte kramat dem en enda gång och inte heller visat dem kärlek på något annat sätt. Hunden får mer kärlek än barnen...

Barnen har väldigt lätt för att hitta nya vänner i alla åldrar, är duktiga och skötsamma i skolan, går med på restaurang och är med på resor utan problem när de är hos mig... men nu har några välmenande bekanta till styvmamman sagt att sonen beter sig oregerligt på stan med mig(?). Jag undrar om det beror på att han får leka och springa, som jag tror och tycker att 7 åriga pojkar behöver? Om han sitter stilla i klassrummet, sköter sig utan anmärkning på fritis och i sociala sammanhang... måste han väl få röra sig fritt hemma?

Min tanke är att ge barnen ett kritiskt tänkande, självförtroende och ansvar efter förmåga. Jag gör det genom att berömma/bekräfta ALLA goda beteenden, som jag vill se mer av. Jag ger dem tydligt ansvar över sina läxor och påminner dem genom att fråga vad de har för läxor den här veckan - men tjatar inte. De VET att jag inte kommer tjata så att de ska lämna in läxorna i tid - utan de får själva svara för fröken om de inte gjort dem. (Fungerar mycket bättre än tjat, har jag märkt). Vi har pratat om vem som har läxor och ansvaret för dem.

Vi har pratat om att de allt efter ålder kommer få mer ansvar och att de själva har förmåga att bedöma vad som är rätt och fel utifrån goda värderingar och kunskaper. De vet att de själva får avgöra om de ska pierca sig, t ex. Jag har sagt att jag inte tycker det är snyggt - men det är endast ett subjektivt tyckande av mig. Andra tycker det är fint och det är deras sak att avgöra när de blir så stora. Det skulle förvåna mig mycket om någon av dem piercar sig... (hehe)

När de sköter läxorna och lämnar in i tid - får de beröm av fröken och av mig vilket i sin tur ger dem självförtroende för att de klarade av det själv! DVS de vill göra det igen. Likadant när de tar bort tallriken från matbordet, får de beröm. När de glömmer ignorerar jag det - eller påminner med en lekfull ton "Hörrdu - jag tror du glömt något - kom o kolla".

Jag tror inte på meningslösa regler - som mest handlar om "vem som bestämmer"/makt. Jag tror på regler om hur man pratar till varandra, vilka värderingar vi har och hur vi uppför oss mot varandra. När de beter sig tanklöst eller är elaka mot varandra eller andra tar vi en ordentlig diskussion om respekt och hur man beter sig mot varandra och varför.

Genom detta vet de vad som är rätt och fel och kan själva kritiskt granska påhopp från vänner. När någon retas kan de med en egen kritisk inre röst granska och avfärda retstickans ord.

Jag är så oerhört stolt över att höra dem resonera och tänka om sig själva... Det är dock oroande när de lika medvetet ser att de inte trivs hemma hos pappa för att hans sambo är så sträng och att de är "rädda" för att hon ska bli arg och skrika på dem. De agerar inte "som de är" hos dem - säger de, utan de "är mer sig själva hemma hos mig".

Med andra ord var det med mycket blandade känslor jag lämnade barnen till julfirande efter vår underbara julaftonsmorgon...

Barn är små människor, med rätt att bli respekterade och lyssnade på. De vill göra rätt, det gäller för oss vuxna att visa när de gör rätt genom beröm och igonera dåligt beteende.

Vem vill inte ha beröm hellre än skäll? Det gäller väl även oss vuxna?

GOD JUL till barnens försvar...

Vägen är livet

2009-11-28T10:52:00.003+01:00

Stegvis följer jag min väg framåt i livet. Jag varseblir att fötterna flyttas framåt, ett steg i taget. Sedan länge har jag sökt stillhet, lycka och harmoni och vägen har definitivt varit krokig och periodvis gått i cirklar.

Att leva i nuet och Varandet har blivit allt mer dominerande och mycket av de orosmoln, som tidigare dominerade mitt liv har löst upp sig av solen/ljuset från mitt inre.

I somras upplevde jag en känsla av total stillhet - i nuet. Utifrån detta "nu" föddes ett flow - närvaro i alltings flöde, en känsla av förbindelse med allt som finns och är i universum och en djup insikt om att universum vill oss alla väl. Vägarnas utseende är olika för oss alla. Det är våra tankar och dömanden som begränsar vår väg till harmoni och lycka. När vi låser oss vid ett speciellt mål eller hur något "ska vara" låter vi inte de saker som erbjuder oss lycka - på ett annat sätt - att komma in i våra liv.

Att välkomna och acceptera allt som är innebär inte resignation. Det innebär öppenhet för alla möjligheter och att släppa taget om sina bindningar till hur något måste vara. Att sluta dela upp världen i gott och ont och inse att alla sidor finns även inom oss själva.

Läser just nu om Jon Kabat-Zinns bok "Vart du än går är du där". I ett av kapitlen diskuterar han de gamla folksagornas olika figurer och menar att prinsen eller prinsessan, som förlorar sin guldboll i brunnen och därefter måste förhandla med grodan eller dvärgen, göra ett långvarigt dagsverke för att återfå sin guldboll är en metafor för det arbete man lägger ned vid meditation - eller andra sätt att växa till en mogen och fullvärdig människa (den gyllenstålande oskulden är bollen).
Alla figurer i sagan är delar av oss själva. Den arrogante äldre brodern som inte ber om vägledning, mellanbrodern - som gör om samma misstag - och yngsta bordern, som erkänner sin hjälplöshet inför uppgiften och därmed får hjälp av dvärgen och andra som vet vägen till sanning. Den yngsta brodern vinner prinsessan, visheten och får sitt eget rike (sitt inre rike)efter hårt arbete (i 7 år).

"Att meditera är lika monotont och tidskrävande som att tömma en brunn eller göl på vatten med en spann." Det leder ju till att stilla tankarna och låta allt komma till en utan att upphöra med arbetet för att nå sin gyllene guldboll i botten.

Jag tycker om den här tanken och metaforen. Den ger en tröst - att den här gamla sanningen om hur man når livets lycka och mening är densamma sedan urminnes tider. Det kräver arbete för att uppnå insikt och lycka. Att sluta sätta sig till doms över skeendet och istället stanna upp, ta in lärdomen och mogna utav prövningarna är hemligheten. Det gör vi genom att lyssna inåt och sluta se oss som offer för livets omständigheter. Vår uppgift blir att tillåta och välkomna allt som är.

Vi är på vägen - precis där vi ska vara på just vår egen resa - i just detta nu. Så småningom visar sig mognaden och vi når vårt inre rike - där vi uppnår vår största potential.

Bindningar

2009-11-20T15:36:00.005+01:00

Reflekterar över bindningar i livet.
Varje gång bindningar till ting och människor skapas i sinnet kommer vi automatiskt vilja simma mot flödet, för att behålla det vi längtar efter kvar i våra liv. Ibland till varje pris. Vi ger upp oss själva, vår process och vår egen inre stillhet för att kämpa oss till det vi "tror" att vi behöver.

Det enda som är konstant är livet är förändring. Denna sanning är grundläggande i österländsk filosofi och västvärlden försöker med mindfulness-metoder lära sig detta med stor möda.

Så hur kommer det sig att vi försöker hålla fast vid önskningar, tillfällen och människor i vårt liv?

Jag undrar om det inte är våra rädslor som styr våra omedvetna val... Vi "vill" så gärna slippa vara ensamma, känna oss starka, rika, intelligenta och framstå som framgångsrika - för att vi då "har en plats" i tillvaron. Denna omedvetna drivkraft i egot söker upp en "målbild" i en person, sak eller tillfälle och försöker trixa, fixa och hålla kvar ögonblicket. Men är det verkligen så? Påverkar de yttre sakerna något av vårt värde, vår person eller ens hur vi uppfattas? Jag tror inte det.

Ibland är det nog tvärt om. När vi binder oss till en sak eller person - som är "vald" för att det ska öka vårt eget "värde", så läser omvärlden av den diskrepansen mellan det som är "authentic" och "drivkraftens skapelse".

När den inre rösten talar med sin ordlösa insikt och visdom - att vi inte "behöver" det som egot talar om för oss - ser världen plötsligt annorlunda ut. Det har inte betydelse "vem" jag möter, "vad" jag har eller "när" jag upplever något.

Tidsaspekten är inte så intressant - annat än vad som ÄR. Allt är i sin rätta tid. De saker som inte blir som man tänkt sig - lär vi oss nog mest av.

Utifrån en uppnådd inre sanning blir livet enklare.
Vinster är inte vinster - de är tillfälliga! Förluster är inte förluster - utan har en inbyggd mening att starta om - för att ge plats åt något nytt. Varje avslut är starten på något nytt. För mig är detta en vila - eftersom varje ögonblick är en ny start...

"To be happy, do not add to your possessions, but subtract from your desires."

"Don't waste a minute being unhappy. If one window closes - run to the next window - or break down a door."

Intresset för kärlekens natur

2009-11-08T17:54:00.006+01:00

Igår fick jag en spegling och reflektion att jag verkar ha kärleken som specialintresse... Jag blev alldeles varm av den speglingen och undrar samtidigt - är det så tydligt?

Har funderat på detta från olika vinklar länge och kommit fram till att detta med kärleken gäckar mig verkligen.

Förr har jag sett den romantiska kärleken som svaret på livets gåta - men ju mer jag lever och är ser jag att det är inte alls den romantiska kärleken som är svaret på gåtan. Den romantiska kärleken är inte heller sanningen och inte alls det enda som gör livet värt att leva.

Ibland undrar jag om jag behövde min tid utan romantisk kärlek för att bevisa att det är en oändligt mycket större kärlek - som är svaret på gåtan? Det kanske var just existensens kloka inspel att visa detta för mig?

Allt mer ser jag att det är en grundad och ödmjuk kärlek inför livet, existensen, sig själv och sin omgivning, som är hemligheten. Kärleken ser jag som en självklar utstrålning grundad i sitt eget hjärta - när vi ser människor med kärlek som de är, fast de inte alltid är som vi vill.

Det handlar inte bara om en partner - utan om alla vi möter. Den sura gubben i kön på ICA och den energislukande kollegan, vill även de bli sedda och älskade. Även de mest plågsamma, självupptagna och kränkande individerna vill ha kärlek - kanske mer än någon annan?

Faktum är att jag märker om jag försöker möta alla med en vänlig blick - så får jag mycket mer vänlighet tillbaka. Särskilt när jag bemöter sura farbrorn på ICA med vänlighet - då spricker farbrorn upp i ett stort leende...

"All major religious traditions carry basically the same message, that is love, compassion and forgiveness the important thing is they should be part of our daily lives." (Dalai Lama)

"This is my simple religion. There is no need for temples; no need for complicated philosophy. Our own brain, our own heart is our temple; the philosophy is kindness."
(Dalai Lama)

Så ja, jag har definitivt ett specialintresse för kärleken. Dock inte längre enbart den romatiska kärleken, utan snarare kärleken där vi klarar att möta andra människor - precis som de är.

Ordens frånvaro och hjärtats språk

2009-11-05T17:56:00.009+01:00

Tidigare har orden varit en möjlighet för mig att formulera min verklighet och ledsaga mig själv genom livets tillväxt. Sedan jag var barn har jag skrivit dagbok och min blogg uppstod av samma skäl - att sätta ord på och sortera bland intryck och ge mig tid och struktur för eftertanke och tillväxt.

Den uppmärksamme ser att mitt skrivande blivit allt glesare. Just nu har orden mindre betydelse. Däremot har ordlösa insikter vuxit sig allt starkare i hjärtat. Den ordlösa kunskapen är sanningen - nämligen den självklara kärleken.

När hjärtat styr mina val med en djupt grundad ordlös insikt blir valen mer självklara. Det är som om jag bara kan flyta med i flödet av alla händelser när de blir en möjlighet för min tillväxt. Jag har kärleken grundad i mig själv och blir allt mer sällan störd av yttre omständigheter. Alla saker runt mig uppfattas av mina egna tankar och ger känsloimpulser från mig själv - men det är bara min egen illusion av verkligheten. Men jag är inte de här tankarna eller känslorna. De styr inte mig eller min framtid.

När den inre världen är grundad i en inre trygghet och kärlek (till sig själv) är grundantagandet om världen alltid gott. Då ser man de goda avsikterna hos andra och tolkningen av deras sämre beteenden utgår från en övertygelse om tillfälligheter - snarare än ett bestående egenskap hos den andra. Alla har dåliga dagar - men det gör inte någon till en sämre människa.

Det finns människor som kan dela sina hjärtans inre kärlek genom att tala samma språk. Det här språket använder få ord - ord som berör vår kärna. Tid, tystnad (!) och ödmjukt inlyssnande är delar av det här spännande språket. Jag blir djupt berörd när jag märker att jag talar samma dialekt i det här språket med någon. När det händer får jag en känsla av att jag upplever något unikt - snarast magiskt- som om jag får ta del av en hemlig dold skatt...

"A heart filled with love is knowledge that's much deeper than anything learned on an intellectual level."

Thankful for Love

2009-10-18T09:19:00.004+02:00

"If somebody loves you, be thankful, but don't demand anything - because the other has no obligation to love you. If somebody loves, it is a miracle. Be thrilled by the miracle... Don't expect anything. If something comes your way, feel grateful. If nothing comes, there is no need for it to come, there is no necessity for it to come. You cannot expect it..." (Osho)

Citat från mitten

2009-10-09T10:10:00.004+02:00

“Everything is perfect in the universe - even your desire to improve it.”

“Anything inside that immobilizes me, gets in my way, keeps me from my goals, is all mine.”

“Be miserable. Or motivate yourself. Whatever has to be done, it's always your choice.”

(Dr Wayne W. Dyer)

The Child Within

2009-10-07T10:08:00.000+02:00

A good way to get in contact with the child within you, is to provoke someone into offending you.

Centrerad

2009-10-07T08:56:00.003+02:00

Häpen över hur centrering i mig själv gör att jag kan slippa bry mig om andras beteende och därmed också slippa "gå igång" i det drama som annars uppstår. Typexemplet är ju svartsjuka, rädsla att bli övergiven, utskrattad eller offentligt förlöjligad (skam).

Varje gång vi möter människor har alla egna tankar och föreställningar. Det gäller ju att mötas - trots de föreställningarna. Om du förutsätter att du ska bli sviken - så kommer du se alla handlingar i den färgsättningen. Men om du förutsätter att du är värd att bli älskad - då kommer du bli det.

I min egen centrering kan jag utgå från mig själv och min inre kompass. Min känsla för vad jag tycker är viktigt i alla lägen. Jag behöver inte söka någon annans bekräftelse på att jag är bra, duktig, älskvärd eller vacker. Det är inte längre viktigt...

Jag kan istället lägga ner energi på att leva ärligt i harmoni med den jag ÄR. Jag kan ge av överflödet utan att dränera mig själv på energi.

Jag kan känna en enorm kärlek inför människor, som måste ta till ett spel för att synas eller bli bekräftade. Det är ju kärleken vi alla vill ha - inte bekräftan i sig. Kärleken ska finnas där utan motprestation - oavsett om det handlar om vänskap eller äkta kärlek. Den äkta kärleken ser igenom den andras svaghet och genom det kan vi växa.

Gör dig själv attraktiv - genom att veta vem du är, lev som du är och ge kärleken vidare utan förbehåll. Då kan inget farligt hända...

I flödet med allt som är

2009-10-04T09:26:00.007+02:00

Senaste månaderna har jag funderat mycket på det här med ensamhet och att vara själv. Ensamhet innebär ju en saknad och längtan efter något man inte har.

Att vara själv är däremot läkande. Själv finner man tystnaden och sin egen inre röst. Jag har funnit att när jag kunde stilla mig och hitta min inre tystnad - då fann jag vägen till kärleken i mitt inre. Där finns kärleken till mig själv och allt annat. Ur tystnaden - ur detta ingenting - fanns allt! Skillnaden är att jag fann allt som det är - utan störande tankar, koncept och dömanden.

För några veckor sedan satt jag i bilen, i soluppgången, på väg till jobbet. Dimman låg lätt över landskapet, himlen öppnade sitt vackra höstljus för världen.
Där insåg jag att jag är en del av allt i denna värld. Jag har förbindelse med alla jag kommit i kontakt med, med djur, skogen, himlen, solen och månen. Jag är i förbindelse med de jag älskar fast de är långt borta.

Det är svårt att vara ateist när insikten flödar från hjärtat. Så länge man är i sin hjärna och i sitt sinne kan alla möjligheter till en större mening avfärdas. Men när hjärtat flödar och man plötsligt är ett med allt... då blir det automatiskt en andlig kärleksupplevelse.

För mig innebar den insikten en enorm vila. Jag kan vara här - ändå vara nära de jag älskar. Det spelar inte längre någon roll om de jag älskar är i samma rum eller på andra sidan jorden. Jag blir inte hotad av att den jag älskar vill ha egen tid och hitta sig själv. Det spelar ingen roll om jag är ensam eller själv. Alla behöver vara själv även i en tvåsamhet. Vi kan aldrig helt sammansmälta i en relation. Vi behöver egen tid att vara i vår egen kärna - för att hitta kärleken till oss själva.Den kärleken behöver också förnyas. Först då kan vi helt älska någon annan utan krav. När vi älskar oss själva och blir ett med våra brister och styrkor - kan vi helt se och älska de sidorna hos någon annan.

Kärleken innebär frihet. Friheten kommer ur hjärtats flöde, flödet som uppstår när vi älskar oss själva så att det svämmar över till allt runt oss. Friheten innebär att helt släppa den andra fri.

Nu återstår för mig att förstå hur det ska gå att integrera ensamheten i en tvåsamhet. Att vara själv är lätt - men att vara själv i en tvåsamhet (inte ensam i en tvåsamhet) är nödvändigt - men hur? Vi behöver möta vår polaritet för att bli hel i vår "kvinna" eller "man".

Först då... kan vi bli ett helt universum.

Polarities Are Parts of the Whole

2009-10-02T18:57:00.003+02:00

Everything in this world has its polarity. The opposites attracts. The farther away they are, the deeper is the attraction. More differences will be more charm, beauty and attraction. Without the opposite there is no wholeness. Without differences we don't see the tree because of the wood.

Man and woman are opposite polarities, but also halves of the whole... In there lies the whole problem with love and the relationship between man and woman. They want to come together and merge, but the attraction depends on the opposition. Therefore every lover are in trouble.

One is far away, one is here. One is occupied with here and now - one with what is coming then and outside in the world. The list can be long of the differences. So we go on looking for a "perfect match" that really just cannot be found. The match is in the acceptance of the differences and the great opportunity to understand the totally opposite point of view and absorb it. Then the life between man and woman can become a beautiful harmony. Otherwise, it is a continuous fight - because the opposite polarities need to be there where love and attraction is.

Man and woman are two parts of one whole. So rather than fight, try to understand each other. Try to put yourself in the place of the other. Four eyes see more than two eyes and give you a full view; all four directions are available to you. Men and women in deep friendship, in a loving, meditative relationship, as organic wholes can reach the goal any moment they want. Because the goal is not outside you! It is in the center of the cyclone, in the innermost part of yourself. You can only find it when you are whole and you cannot be whole without the other - your opposite.

So how could we meet in acceptance? We should meet in love and meditation... not only in love. Meditation, stillness, calmness, listening is the way to deepen and open your heart for love. Meditation is a way to rise love, you can meet your partner consciously, deliberately.

Your love will deepen as your meditation deepen, and as your meditation blossoms, your love will also blossom. With meditation the other becomes your heaven...

Joy of Love

2009-09-27T17:44:00.002+02:00

Going deeper into my insights of love. I finally understand why I always felt so dissatisfied before, being in a relationship. I will explain...

We usually "fall in love" and feel a lot of excitement. We feel the attraction and tend to leave our inner self's to be with the other person in this excitement. Then - the excitement fades, it leaves us empty. It has to - because being outside yourself, sooner or later you become very tired. Everyone needs to get their nourish from within. Excitement can not stay on for ever!

So what happens then in the relationship? We start to distrust and doubt the relationship, we feel bored, we start looking for a new man/woman to be with, trying to find an escape out of it (often in silence - because that is not what you ought to do). Someone else attracts our attention and excitement and we start to part from our partner. Finally we divorce and start the same pattern all over again with a new partner...

I always felt that there must be more into love than this - so I decided not to go for this excitement trap. Actually, without being aware on why I did that choice - many years ago. Osho explains this excitement as an escape from misery - and that is exactly how I always felt and experienced.

To me, love starts when we meet in a more silent, sincere and intimate way. The love will be more like a meditation - and not that much "fun". But it will be a mirror to help us know ourselves. There is the time for real love to grow because the energy wasted in excitement will not be lost. It will stay within and flow.

"First comes the excitement, it is only a trigger; it is not the end. Those who finish with excitement will never know the mystery of love, will never come to know the joy of love. They will never know the beauty of being with a person in silence, with no words, no effort to do anything. Just being together, sharing one space, one being, sharing each other, not thinking of what to do or what to say, where to go and how to enjoy. This way; it will be love happening out of grace, rhythm, from your depth and not from our bodies.
We will find real joy in love."
This love is renewable and can stay on for life - because it just happens and are not forced by any marriage - it is an absolute act of freedom. As long as there is more to learn about each other and ourselves we stay on. IF, or when, love between us is fulfilled - we part as friends, still thankful for the experience.

"So - when you are getting closer to the opportunity to meet real love - don't escape. Go into the temple. Forget excitement, it is just childish. Something more beautiful is ahead. If you wait for it, have patience and trust; it will come."

I had that trust - I always knew it would come.

Love!

2009-09-27T17:42:00.000+02:00

I found a book in my book-shelf, written by Osho (Being In Love). At some point that book and I were drawn to each other today... The book have been there for long, but today I finally opened it, and found lovely answers in the introduction. Very much shortened, Osho propose three ways to get to a authentic and real state of being in love;

"Love grows only in love. Love needs a milieu of love - that is the most fundamental thing to be remembered. A child knows love from their birth. It is a natural state of mind. To being able to find that natural state of mind as a grown-up we need to get by some major illusions learned when we grow up...

A grown-up person is one who needs nobody to cling to or lean upon. A grown-up person is one who is happy in his aloneness- his aloneness is a song, a celebration. A grown-up person is one who can be with himself happily. His aloneness is not loneliness, his solitariness is solitude, it is meditative.

The first step is to get rid of a parental voice inside you, your tapes inside. Efface them... and you will be free. For the first time you will be able to feel compassion for your parents, otherwise not; you will remain resentful...

The second essential is this: People think that they can love only when they find a worthy partner - nonsense! You will never find one. People believe that they will love only when they find a perfect man or a perfect woman. Nonsense! You will never find them, because perfect women and perfect men don't exist...

To flow and grow in love needs no perfection. Love has nothing to do with the other. A loving person simply loves, just as an alive person breathes and drinks and eats and sleeps. Exactly like that, a really alive person, a loving person, loves. You don't say, "Unless there is perfect air, unpolluted, I am not going to breathe." You go on breathing even in Los Angeles; you go on breathing in Mumbai. You go on breathing everywhere, even when the air is polluted, poisoned...

An alive and loving person simply loves. Love is a natural function...

So don't ask for perfection; otherwise you will not find any love flowing in you... So the second thing to remember is never to demand perfection. You have no right to demand anything from anybody. If somebody loves you, be thankful, but don't demand anything - because the other has no obligation to love you. If somebody loves, it is a miracle. Be thrilled by the miracle...
Don't expect anything. If something comes your way, feel grateful. If nothing comes, there is no need for it to come, there is no necessity for it to come. You cannot expect it...

Love needs a climate of love... gratitude, thankfulness. Love needs a non-demanding atmosphere, non-expecting atmosphere...

The third essential is: Rather than thinking how to get love, start giving, If you give, you get. There is no other way... That's how love grows. Give, and don't wait to see how much you can grab. Yes, it comes, it comes in thousandfold, but it comes naturally. It comes on its own, there is no need to demand it. When you demand, it never comes... So give. Start giving...

Become individuals, that's the first thing. The second thing is, don't expect perfection and don't ask and don't demand. Love ordinary people... Ordinary people are extraordinary! Each human being is so unique; have respect for that uniqueness. Third, give, and give without any condition - then you will know what love is."

****

Lovely text. Isn't it? Didn't write it myself, just sharing this lovely words with you...

The Pain in Growth

2009-09-27T17:40:00.000+02:00

When you finally decides to grow it will be a painful process you step into. It is painful because you finally meet your pains in life. Repressed pains are not able to bypass - you have to face them before you can feel all the pleasures you never have been able to feel before.

Pain and pleasure are intrinsic parts of life, but choosing not to accept pain you will definitely avoid pleasure as well... Feeling any pleasure most definitely can wake up the pain by not staying around (and that we know for true - that everything changes - so why even expose yourself to possible pain and sorrow?) As everything changes we have to get rid of the fear of pain - so we get rid of the fear of pleasure.

Pain is not dangerous and not the same thing as suffering. The danger of pain and suffering is all in your mind, but pain is a feeling and possible to accept and handle. If you suffer that is a choice in your mind. Why do you need that?

So the tricky thing is to let all sorrows, pains and moods show, accepting them as you accept a sunny day or a rainy day. Just BE in that pain. Just stay put and accept the pain as it is. Face the fear of the pain. Just BE. In a short while you will notice that you can handle that - too. So what was you really afraid of? The pain decline.

When pain fades away - you finally get access to all pleasure and love within you. You get access to real love - that doesn't need anytning back. You are able to love without demanding and expecting anything in return. Then love can flow in your life, then there is nothing more to be afraid of. Fear and love can't exist at the same time. Love is the light in life - and when there is a light - the darkness can not exist.

So welcome the pain, accept it. That is the key to love, pleasure and happiness.

A Soul Can Never Be Captured

2009-09-19T20:58:00.000+02:00

After talking with a dear friend of mine today, I have an urge to write about an insight. I was near this insight in my last note, but then it all became even clearer.

A soul is always free. It can never be captured by another person or a situation. Your soul is always in the same place - safely inside of you - and through your heart it can spread its light to other people. As someone else can mirror your soul back to you - but still the other person is just a mirror. Mirrors can't take away any light.

Many people are afraid that they will be "eaten" or "captured" when they get close to other people or a particular someone. I read some psychologist discussion in this topic earlier this year. Their thesis was that this probably had to do with a mother (parent) that kept her child too close during the upbringing. The child was not permitted to feel free to discover the world without bad conscience or debt for the parent in some way. So they try to fight for their freedom even harder, learning that their soul can be captured. But that is what happened a long time ago - in the mind of a child/teenager!
As we grow up we get our freedom anyway the day we move away from our parents, to study or whatever. If we don't handle the feeling from our youth, that we were to hardly kept - we have to fight for our freedom all the time when we meet someone else. We stay put in the very well known feeling from our youth, instead of growing in to our adult mind AND FEELING of inner independence.

When I found out that my soul needed its freedom I also made sure that my soul will be free - by staying alone. This way it is easy to be free in my soul. But as my friend so wisely said some time ago - it's just an excuse to not facing my fears.

Being close to another person is a yearning for all human beings, but still this awaken a primitive fear in most people.

Now I finally realized that my soul always have been and will always be free. No one else can ever change that. When I am with someone - the soul is as free - as without someone. An amazing insight. :-)

I can rest in my female soul, never being threatened by any man coming or going in my life. My happiness is always there inside of me - and when I need some proof to make sure that I am loved or wanted - I just can back off - and instead observe myself and why I need proof. The answer if I am still wanted - is not really important. So looking back I regret that I ever asked...

I really don't need the answer - because I already know the answer.
I know deep in my heart that everything meant to be - will be. I can be loved by anyone - if the meeting shows. There is no need for a particular person to show me that.

I also know that I need to be 100 percent honest with what I want, what I long for and speak-up for my opinion. Only then... I live truthfully to my soul and heart.

The only thing I ever can do something about, is being true to my own feelings, deeds, thoughts and sayings, and answer for the consequences of them. And I try to live that way - all the time.
So maybe - in that light - I am proud of asking anyhow.

Being a mirror

2009-09-18T13:55:00.003+02:00

Trying to figure out how it can be that my heart feels overwhelmed, I have been reflecting and listening for some answers lately...

I wake up every morning feeling blessed to be alive, I see the beauty everywhere! This is nothing new, this is the way I have lived my life for quite a while now. I live a moment in time and don't spend too much time on worries for the future or of the past. I try to live my life with mindfulness, taking back home every dissonance to myself, reflecting on why I see things that way and why I react with anger, irritation or just dissatisfaction upon sorts of events. It is my thoughts about what happens in the world who matters for my happiness and not the things happening.

Driving to work this morning I found out what it is, that gives me this feeling of happiness...

I do experience the answer to the big riddle of life and love presenting itself.

I am an independent, loving, caring person and trying to be truthful to my soul and values. Doing that - I am not dependent for anything or anyone to stay "this" way. I know that I recently have been shown what love is all about.

It is about being a mirror to another persons soul, seeing each other as the extraordinary people both are. (Like we all are- being born unique.) Being a mirror does not involve any need for possessing the other persons soul and there is no need for actions or confirmations. Just being - is perfectly enough.
The mirror is, for love-light, like a lake is for a stone... You see the surface and you are reflecting back that the other person is unique and amazing. You still can receive the same light coming back at your self. It can sink into your heart as a stone sinks into the water of the lake - and stays on the bottom of the lake. It just stays in your heart - and it will stay there - what ever happens.

You are seen as a lovely person in the universe. You will stay that way even if everything cease to exist. It has always been like this - but now I can see it more clearly. The lovely person's soul mirroring your soul brings that to awareness. Still it is just a mirror and can not be owned. My soul is still as free as it always have been.
My heart is overwhelmed with joy because I am finally shown the answer of this riddle... It is possible to love and being loved - and still being free. Whatever happens - we are born alone - and die alone. Yet - we are never alone - because we are one in the whole and that gives us meaning of life.

Mirroring each other is the love we can give and get. Nothing less - and nothing more.

Dependency in any way for the other person disturbs the balance in the mirroring. Therefore it is necessary to bring into awareness when dependency shows and keep working on this - taking responsibility for the relationship and yourself. Taking responsibility for our feelings, thoughts, deeds and sayings are the first step of being aware. :-)

Walk your talk!

2009-09-13T14:35:00.002+02:00

A couple of days ago I attended a seminar with Robin Sharma about "Lead Without a Title". What does that actually mean?

It means that you know your own values and live authentic to that values. Leadership begins within - so everyone could use some time to look inside themselves and find your values. Everyone are responsible for their thinking, feelings, words and deeds.

Your words are signaling your values so everyone should pay attention to what message we send to other people getting up in the morning, getting to work in the morning, talking with your friends or enemy for that matter, or love-talking with your loved ones. When we say "Well, I am alright" or "it is not that bad" we are signaling that it is not great or not even good!

Have you ever seen a child walking tired to day-care or school - not wanting to play - and saying - "well, I am tired and not that well today? " Probably only when they have high fever!! Otherwise they run off to day-care, to school and to the play-ground - not being able to wait to find out what life can bring around the next corner. Just imagine if we could stay that way - everyone of us!!

So - what are your values? What are the most important things in your life? Do you really live your values? Do you earn your own respect getting up in the morning and falling asleep in the evening? No one else´s respect are really worth struggling for!

I am 100% positive! I say - "It's up to me" instead of "Why me?" Is there really someone else´s fault what I think and how I react to things happening around me? I am fully capable of making choices to stick to my values - because I know my values.

I also strongly believe everyone can be a good human being! It is about knowing your values and living them.

I know that I want to give people around me to do great work, being great people and feeling good about it. Because excellent work stays in people´s heart! How can you do that?
I always try to see the absolute best in people that never seen the best in themselves. They are not without self-esteem or self-respect without a reason. So seeing their capabilities make people grow and feel great about themselves.... and then what? They start to do GREAT WORK!

I will just drop some quotes from different great people before I finish this blog/note. I have many reasons to get back to this topic later on...

"Insanity is doing the same thing and expecting another result." (Albert Einstein)

"If you haven't found anything that you would die for, you haven't found something to live for." (Martin Luther King Jr)

Alla har ett eget val!

2009-09-13T08:40:00.003+02:00

Idag är jag så besviken på en "vän" - numera en f d vän - som under flera månader har uppmuntrat en gift man att fortsätta uppvakta henne och sedan när tillfället erbjöds INTE sätta stopp, utan istället ta det som en egen möjlighet till bekräftan att hångla med honom.

Mannen har ett barn i småbarnsåldern. Han har en fru. Min f d vän har inte ens känslor för mannen - mer än att det är spännande och otillåtet! Hon uttrycker det som att han istället "inte ser mycket ut för världen". Jag som känner henne - vet att hon är extremt utseendefixerad. Så varför gör hon ett planlagt mord av en familj och snarast en våldtäkt på barnet - genom att förstöra den här familjen? Våldtäkter på barn upprör henne mycket - men hon gör exakt samma sak - indirekt!

Trots att hon VISSTE vad som skulle hända och därmed hade ett tydligt val - valde hon fel! Trots att hon VET att det är fel o att hon inte är intresserad av den här mannen - skyller hon på att det är hans ansvar! Kvinnor kan bevisligen vara sååå elaka! Jag skäms! Jag skäms över att jag lagt med så mycket tid på en person, som jag hoppas kommer bli en stark, sund och frisk individ en dag.

Men när hon väljer att överlagt, under flera månader succesivt söndra en familj - då är det för mycket för mig! Hon hade ett ansvar att skicka tillbaka uppmuntran o säga att han får reda ut sitt liv på egen hand. Vad är det för otäck människa jag umgåtts med, som utnyttjar situationen och sedan "gottar sig" i detta o berättar för alla och envar om "sitt stordåd"? Hon solar sig bokstavligen i glansen av att hamna i händelsernas centrum igen! Att hon var uppskattad o att han ville ha henne! Är det en bedrift om han ändå "inte är mycket för världen"?

Det är så egoistiskt, psykopatiskt och helt känslokallt av en människa att långsamt söndra en familj så här... O dessutom kallt och beräknande vägra ta sitt ansvar för sina handlingar...

Jag skäms! Jag skäms att jag haft denna kvinna som vän och ärligt haft hopp om att det ska bli en god människa av henne.

Jag vet att ni tycker att det verkar som jag är kränkt själv - o visst är jag det! Det här är även en kränkning av vår vänskap. Jag har funnits där för att lyssna o ge stöd i alla möjliga situationer - o jag har stöttat en bevisligen överlagt elak människa. Men ilskan är ffa att hon har gjort våld på det lilla barnets familj!

En sådan här människa kan jag aldrig lita på! Jag vill aldrig ha henne i närheten av "min man" - om jag hade någon. Hon har bevisat att hon inte går att lita på - att hon beter sig ansvarslöst som ett barn. Varför skulle jag vilja ha en sådan vän som bara för in en massa negativ energi i mitt liv?

Jag struntar i nyheterna för att behålla god energi - o så kommer så mycket elakhet och svarthet in i mitt liv av en "vän". Jag är så besviken!

Exposed to life...

2009-09-09T23:36:00.000+02:00

When I find the peace and quiet within I feel overwhelmed. When peace is a part of my daily life - it's a challenge to still participate completely in life as it is. It is easier to stay in balance when you are on your own - not being exposed to any need or choice. MD Jon Kabat-Zinn wrote in his book "Where ever you go - there you are" that going on a retreat (or living on your own) is easy - but the real challenge is to keep your mindfulness while participating IN the world. I can only agree.

I love spending time on my own. But I want to share my dreaming and my thoughts with a soul-mate, for endless discussions - and silence for that matter. I no longer have the need to live close to someone. It is all about sharing the same inner and outer universe and share love without demanding the other persons soul. Like two dolphins playing together in the sea, never having any leash for staying together. Even far from each other, they send out their ultra-sound and stay play-mates - although apart - for a long or short while.

The ego wants assurance that your loved ones will be there for you forever... That they will love you forever. But after all it is not possible. Some people come and passes, then again some stay for a longer period. Still - life is a happening with 100 percent mortality. We will all part - in time. So how can one handle this fact?

My conviction is that I have to expose my heart and soul to other people, to live completely. If you decide never to risk anything - you will never find something worth finding either.

I know that my inner peace, my trust, my inner strength, my self-esteem, my love and my hope never are destroyable. I also know that I feel most alive when I meet another person - and the time stops. Often this happens when I meet patients and parents in some sort of crisis IF I stay in the moment with mindfulness. Sometimes it happens when I meet a friend for life or a possible partner.

Having a wonderful life on my own means I would never sell my soul for being with just "anyone"... It has to be a particular someone. One who can share my visions for life. Giving each other space and sharing time and love - enough to give opportunity of growing to be a better person. I have known this for many years now - and I am stubborn enough to still believe it - and still go for just this.

I expose myself to life and there are so many things to experience and being a part of. Am I really waiting for something? Are you waiting for something?
Where ever we go - here we are. I am so convinced that we are exactly where we are - for a reason. So I am already a part of it - now... "Later does not really exist" :-)

The basic fact is that we share the moon and sun - we are all connected and a part of the whole. So exposed to life as I am - I don't need to see or feel you here, to know that we still are here.
You are in my heart - and so am I...

Let go of conceptions - to get peace of mind.

2009-09-05T20:31:00.004+02:00

Sometimes sadness appear when I expect it the least... For a while I have been ready for love in my life. Today the sadness came back and I have spent the day listening into my soul and I realized that it was all about the time that I have wasted - not living with love in my life.

All this years I spent working, producing, doing well and doing it even better - to make sure that I would be loved - which I of course wasn't because of my doings. When I woke up from that illusion many years ago I never thought I would ever love again. But love came back into my life... first in relation to my two lovely children. That love goes without saying. Then the bliss of living in the love in my source! Now love is here to many people around me and for some extraordinary person in particular. What ever happens - love is here to stay.

The last couple of years I have found my inner source and my reason to live. My source, the love and meaning of life is all the same! When this appeared as my inner truth, I suddenly became ready for love - to let someone else in.

When someone come closer to my heart I need to handle, that freedom of mind is about letting go of every conception that can be connected to "what love is" and "how love should be". The challenge is to let everything be - just as it is... Because every time a conception of how something "should be" shows - it disrupts the freedom of my mind and bring in expectations, disappointment or sadness. The freedom of mind has nothing to do with the other person or her/his actions - it is all about my thoughts and conceptions. I will always spend more time with myself and my own mind than with someone else - so I have to let go of my conceptions and be friendly to "what is", to get peace of mind.

I just don't want to waste more time on stupid things, that have nothing to do with a meaningful life. The relationships in life brings in all reason and meaning. It is all about being a part of the experience together.

I want to live every moment where I belong, with the people I belong - and I am exactly where I should be in this very moment. I just have to handle it!

Got this nice quote from a friend today;

"Trust in the unfolding of the path;
trust that you have all the
resources that are needed;
and know that it won’t look the way
that you expect it to."
(Daniel P Brown, MD)

All this years without love was because I had to find myself - before I could love someone else. So I think I am thankful for those years anyway, thinking about it.

Freedom of your soul is not infringing the basic beliefs

2009-09-05T11:37:00.003+02:00

This morning I had a interesting talk with my dear friend and sort of existential coach. We talked about sharing the same basic rules, dreams and respect for each other in a relationship - that needs to be mutual.

We found out that love is all around. You can actually "fall in love" with almost anyone. The thing that makes the difference - is if you can be in the present moment together - enjoying life, love and keep up the tension and energy between man and woman.

If a partner is very needy or dependent and can't stand alone - it will be difficult to get air in the relationship - it suffocates the partner's soul, the creativity, the masculinity or femininity. On the other hand -if a partner doesn't pay attention to your mutual beliefs and dreams it isn't respectful - and as my wise friend said about his life "if a relationship isn't respectful - why bother to be in it?"

I often wondered what glues happy marriages together and found out the clue long ago concerning some of my friends - happily married after 20 years. They give each other respect and freedom of their soul, but never infringe their mutual basic beliefs, rules and dreams.

What a wonderful world we live in - having this opportunity to share the beautiful world in awareness. Even though we get triggered in our patterns and finding ourselves in the middle of a drama from time to time - I believe this is the best way to grow into being a great person. Awareness of your self will definitely grow stronger if you care to listen.

Bliss!

2009-09-04T23:09:00.002+02:00

During the past three years I have written a lot of blogs - to sort out life and find my way through life and to find awareness of my inner source.

The last few months the words seemed to lose importance. Words can no longer describe the stillness inside my mind and soul. Nowadays I live my life in full contact with my inner source, looking into my heart to find my truth and my love. Words are not useful anymore. I just live my life - and welcome the opportunities and the challenges coming by. I welcome my fear - because fear is the start to the next step on my growth.

I believe this is a normal course of event, when you direct your attention to your inner development and search for your inner source. The words stop coming.

Anyway... Today I found a nice quote describing the bliss I am experiencing.

"Bliss is a constant state of mind, undisturbed by gain or loss."

The conviction that I am living exactly where I am supposed to be - just here, just now, just with all this amazing human beings around me and new things coming up - just in time for when I can learn from it and being able to handle whatever happens. That's bliss!

Ultimately - it is how we think about the world that creates the experience of our world. If we think the world is wonderful - we will get more wonderful things, people and bliss in our lives. When losing it - we will not put all our energy on the loss - instead focusing on being thankful for what we had privilege to experience... :-)

Every pattern comes back – until you learn to handle them

2009-08-13T16:32:00.001+02:00

Almost everyone has a pattern in life that comes back, triggering your deepest fears and longings. Sometimes I wonder what iterates the same pattern over and over again. I have come to the conclusion that it is an iterating chance to learn about your deepest fear – and when you have done that – the pattern diminishes or even disappears.
The tricky part is – that we often find a person that triggers our deepest fears, but we do not bring the awareness into the relationship. So we just start another drama, with addiction for the other person and wanting him or her to fill up your dark hole of unfulfilled needs. We become needy and insecure and lose contact with our own Source and personality. Or shield our hearts from getting closer – in fear to being abandoned later on. (Often leading to that we will be abandoned…)
I think, that if you choose to live your life in awareness of your Being, you will go on looking for a mate that can match your awareness , with some awareness on his/her behalf. Or at least have that aim! That means both are willing to work with their short-comings and fears.
I think I have done an interesting journey through life, looking for emotionally unreachable men to learn how to be emotionally independent. Now, I am so independent and content, that it is possible that I shield myself from love and the risk of getting hurt in a love-relationship, just by being so independent.
At some point in a relationship – friendship, love or family – you have to open up your heart for the risk of being abandoned. That is a fact with every relationship that you will be abandoned, sooner or later. We only live with ourselves, for the rest of our lives. If you never risk losing anyone - you will not find love in your life either!
So I do believe that we should not look for the back-door out of it, before we even dare to open the front door. If you want love in your life at all – you must trust life and dare to jump. Not taking the first one showing up – but at least go for a try, when you bump into a person with the same energy and goals in life.
I trust life to give me opportunities to learn my life´s lessons and to have faith in that I can handle whatever comes on the road. I believe, that some people are meant to follow your road – for a short or long period – when you are ready to grow another step in your awareness. If you don’t take the chance to learn from it – another person will present himself/herself in time – for another try.
If we let go of the result and understand that every meeting and every relationship is just a lesson from the Universe, for us to grow a better person, maybe we can trust that it is meant to be – JUST AS IT IS…

Frihet från resultat

2009-08-09T21:49:00.002+02:00

Jag har fått uppleva en spännande erfarenhet att helt leva fri från bindning till resultatet av ett möte, som berörde mig på alla plan. Jag kunde helt befinna mig i mitt Varande – den jag är – mitt sanna jag, utan att förlora mig till ett resultat. När vi har en bindning till ett resultat med en relation/händelse brukar det leda till beteenden, som anpassar sig efter vad vi tror förväntas av oss... Att inte döma, utan välkomna – livets olika skeenden är en lättnad, som kräver medveten träning varje dag.
Insikten är att jag nu är mogen att möta människor i mitt Varande och utifrån mitt Varande dela kärlek, passion och själarnas möte. Jag tappar inte bort mig själv längre och jag känner ingen bindning till resultatet. I detta finns den frihet jag alltid sökt.
Jag vill följa livet, vägen, mitt hjärta och välkomna konsekvenserna av det. Ibland kan det innebära att jag väljer saker, som ingen annan kan förstå. Inte ens mina närmaste. Jag kan följa mitt hjärta mot allt förnuft, därför att jag är sann med mig själv i det valet - i detta ”nu”. Jag kan välja att leva tillsammans med ”dig” idag, imorgon, om ett år – i de ”nu” som radas upp på ett pärlband. I mitt Varande finns utrymme för lek, alla emotionella motsatser och min personlighets fullständiga natur. Jag märkte att det var enkelt att dela mitt Varande med en annan någorlunda medveten person och genom det få chansen att växa till en ”bättre” och mer kärleksfull människa.
Att vilja ha frihet – innebär att jag själv måste tillåta andra i mitt liv att uppnå och leva med samma frihet. Jag kan inte ”binda fast någon” genom att avkräva något löfte eller ha förväntningar på vad som ska ske.
Jag kan däremot dela kärlekens energi, ha tålamod, tillit och känna kärlek inför att alla genomgår prövningar och utveckling. Vi har olika möjligheter att möta prövningarna vid olika tillfällen i våra liv och det kan ingen dömas för .
Eftersom jag är hel, fullständig, kärleksfull, älskvärd och trygg med mig själv, kan jag egentligen aldrig förlora någon del av mig själv. Ingen händelse och ingen annan människa kan ta något ifrån mig och göra mig ”mindre hel”. Den sista pusselbiten fann jag i somras. Den har ju funnits ”här” hela tiden – inom mig. Jag välkomnar allt, jag är medveten och kan därmed släppa taget om resultatet.
Whatever happens – I can handle it!

De 10 mentala lagarna

2009-07-25T18:55:00.003+02:00

Barbara Berger har skrivit en föredömligt kort bok om de 10 mentala lagarna som styr allt tänkande och följderna av vårt tänkande - på samma sätt som tyngdlagen styr att äpplet faller ned mot jordens ytan när vi tappar det från balkongen.

Jag ska sammanfatta dessa 10 lagar och blir du nyfiken så finns boken på pocket.

Lag 1: Tanken är orsaken, det som sker är följderna.

Lag 2: Du är den enda tänkaren i ditt sinne.

Lag 3: Det du fokuserar din uppmärksamhet på växer.

Lag 4: Dina grundläggande övertygelser bestämmer din verklighet.

Lag 5: Du kan inte uppleva något annat än dina egna tankar.

Lag 6: Eftersom du inte kan sluta tänka skapar du alltid.

Lag 7: Du kan inte ha en känsla utan att först ha en tanke.

Lag 8: Du kan bara förändra dina tankar genom att ersätta gamla tankemönster med nya.

Lag 9: Lika attraherar lika.

Lag 10: Tankar är ting.

De mentala lagarna är osynliga och verkar automatiskt, de är opersonliga och allmängiltiga. Så...

Mitt budskap är att ta vara på den kvartssekund mellan tanke och känsla - för att ge akt på den känsla som kommer - INNAN du utbrister i något cyniskt, självnedlåtande, kränkande eller allmänt negativt. Bli medveten om känslan som väcktes - men byt ut din automatiskt skapade tanke och känsla till något som gagnar din vistelse på jorden istället.

De som känner mig vet att jag invänder direkt mot (själv)nedlåtande, dömande ord som råkar slinta ur munnen. Det beror på att jag själv märker en enorm skillnad i mitt eget liv - sedan jag började ge akt på de automatiska tankarna och stoppa dem i dörren...
De är sagda, tänkta för länge sedan - men de hör inte hemma i mitt liv idag - o ska därmed inte heller styra mitt liv idag!

Let go and surrender your need to control

2009-07-19T18:36:00.016+02:00

Stulit citatet ur en fantastisk bok jag läser just nu. (Presence - An Exploration of Profound Change in People, Organizations and Society) Peter Senge et al.

Att släppa taget helt om föreställningarna om hur allt ÄR och varit är så grundläggande - egentligen. Det möjliggör att öppna blicken och hjärtat för det nya - och för andra aspekter än de vi redan känner till. Mest tydligt blir det vid svår sjukdom eller katastrofer. Då ställs allt på sin spets. Men även vid långsam personlig utveckling kan man känna och se, att en viss händelse gav den insikt som drev på att utvecklingen fortskred till den största potential vi alla har.

Alla bindningar till det som finns runt oss - föremål, tankar, människor, föreställningar om hur saker är, varit och kommer bli - drar uppmärksamheten bort från att uppleva flödet i nuet. Att kontinuerligt släppa taget ögonblick för ögonblick - tar oss tillbaka till här och nu.

Hur? Jo, genom att upphöra med att döma allt med sina reflex-tankar... Istället tar man in o observerar, observerar och observerar. När känslan infinner sig vet man i hjärtat hur man ska handla...

Buddismen och andra meditationstraditioner kallar detta för "nonattachment". Sanskrit har två termer för bindning. Vitarka karaktäriseras av "sökande" när uppmärksamheten är bunden till vad vi "vill ska ske" och styr handlingarna till att försöka påverka allt i den riktningen.

Vicara står för "seendet". Även om vi inte försöker påverka skeendet - binder seendet uppmärksamheten vid det vi vill ska hända (målet) genom bindning till resultatet.

Mentala bindningar gör oss blinda och immuna inför andra aspekter av vad som händer här och nu. Att övervinna vitarka och vicara kräver att släppa taget.

Ibland kan det räcka med att be om hjälp - att inte tro att man har alla fakta.

Släpp kontrollen o släpp in livet!

Följa flödet

2009-07-11T17:46:00.005+02:00

Att det ska vara så svårt att bara följa flödet och ha tillit till att livet för mig precis dit jag ska...

Oavsett vart det blir - så kommer jag precis dit jag ska...

Vissa dagar känns det så självklart och okomplicerat. Vissa dagar - som idag - har tvivlet övertag.
Inom mig bor fortfarande hopp och en ovilja att helt släppa taget om hoppet. Hoppet skapar en föreställning om hur det skulle kunna bli. Jag skapar en rastlöshet och inbyggd väntan i detta och simmar motströms.

Jag vill kunna leva helt sann med mig själv och det innebär att jag vill kunna vara helt öppen med den kärlek jag känner.

Jag förstår att det innebär att jag helt måste släppa taget, träna på att släppa taget... igen och igen och igen och igen... Jag är nog besviken att jag föll tillbaka.

En sak vet jag med säkerhet. Hjärtat har sin egen väg och följer ingen som helst logik.

Förlåtelsens kraft

2009-07-08T17:58:00.006+02:00

Jag har fått se hur förlåtelse kan skänka så mycket vila och närvaro i en relation.

Alla vuxna barn som lider av övergivenhet har två val när de växer upp. De kan antingen förtränga problemet och därmed kanske upprepa historien - eller med medvetenhet bryta mönstret. Övergivenheten i sig kan ha flera olika orsaker och i sig spelar det ingen roll. Som vuxen har alla en verklig chans att läka både relationen till sin förälder och sig själv, när de kan förlåta sina föräldrar i sitt hjärta.

Att få egna barn är en enorm gåva och leder (för de flesta) till en gränslös och villkorslös kärlek. För mig ledde det till insikten, att om den övergivande föräldern verkligen skulle ta in i sitt hjärta att de gjort sitt eget barn så illa - att barnet känt sig övergivet under hela sin uppväxt och fått prestationskrav inbyggt i sin personlighet, som ett villkor för att bli älskat - skulle detta medföra en oerhörd smärta, som inte går att ta till sig utan att föräldern själv skulle vilja dö.

ALLA vill vara lyckliga och ALLA vill vara utan lidande. Även våra föräldrar! I det perspektivet är förlåtelse för förälderns tanklöshet, egoism, missbruk eller t o m död en väg att läka relationen.

Ingen förälder kan stå ut med den medvetna insikten, att de skadat sitt barn så att det fått lida under sin barndom eller fortsätter lida under sitt vuxna liv.

Föräldrar önskar lycka för sina barn - även om de själva inte har förmågan att vara trygga och kärleksfulla i tillräcklig utsträckning - för att ge den trygga empatiska/lyssnande relation ett barn behöver för att växa upp till en hel individ.

De föräldrar som inte klarar av sitt föräldraskap måste använda mycket starka förträngningsmekanismer för att stå ut med att överleva - när de i sitt inre vet att barnet blev skadat av deras depression, missbruk, egoism eller vad den nu är som leder till att de överger sitt barn. Den här förträngningen leder till att relationen blir ännu mer sjuk.

Att medvetet kunna ge kärlek och förlåtelse som vuxen, kan så ett frö till en friskare relation. Det skadade vuxna barnet kan starta den här processen genom sitt inkännande och förlåtelse över förälderns historia.

För min del har jag forskat i min familjs historia och ser att övergivenhet är vår "arvssynd". Mormor blev föräldralös tidigt, blev livrädd för förluster, som ledde till överbeskydd och känslomässigt utestängande. Det blev en grogrund till en tro att inte duga/klara något, med en mycket svag självkänsla till följd.

Mitt "karma" kanske var att födas till den här "soppan" och förlåta allt detta - så att både jag och min mor får en chans till läkning... Liksom mina barn ska få en chans att växa upp till trygga, starka och fria individer.

Att förlåta kan tyckas svårt - men det är så befriande... Min mor menade aldrig något illa. Inte min mormor heller. De var oxå övergivna barn.

Frihet!

2009-07-03T21:38:00.005+02:00

Jag är fri! Fri från tankarna att det jag upplever "nu" ska vara det enväldigt slutgiltiga sanningen. Allt är föränderligt! Allt kommer försvinna! Allt är bara ögonblick - som radas upp efter varandra. Frihetskänslan bubblar upp i mig som ett porlande skratt...

Ligg ner på en gräsmatta, klippa, fjälltopp och titta upp med förundran på molnen uppe på himlen. I ett ögonblick ser molnet ut att likna en hund, i nästa stund ett flygplan. Molnet är - oavsett vår bild av molnet - ändå luft till över 99,9%. Resten är vattenånga som reflekterar ljuset - i olika tätheter.

Tankar och upplevelser fungerar på samma sätt - de passerar, de ändras hela tiden. När jag upplevt en tanke kommer samma tanke aldrig bli densamma igen. Jag kan välja att låta mina tankar bli upphov till plågsamma känslor, som uppstår när skeendet döms med ett "gillande", "ogillande" eller "likgiltighet".

Jag har påbörjat mitt livs största äventyr! Att välkomna och tillåta allt att finnas, låta allt ske utan önskningar och föreställningar i mitt sinne om resultatet av alla tankar, känslor, händelser och relationer jag möter! Resultatet är inte viktigt! Det är föränderligt!

Så många år har jag låst fast mina önskningar om resultat - att jag missat ögonblickens möjligheter när de uppstod. En blindhet för lyckan uppstod eftersom jag trott att jag inte var framme än. I detta "nu" är jag alltid hel och framme.

Jag är fri att utgå från mitt hjärta för att göra mina val i varje ögonblick - genom att leva i kärleken. När jag är uppmärksamt medveten och omtänksam mot mig själv (och andra) över mina reaktioner, har jag en ständigt närvaro att låta livets möjligheter uppenbara sig och försvinna. Tilliten till att bakom varje moln finns ett större perspektiv och må det skänka det tålamod jag behöver för att låta molnen på himlen skingras eller förångas av solens ljus.

Buddha sa: "Var ett ljus för dig själv."

För mig betyder det;
Lyssna till ditt inres röst, ha tillit till skeendet.
Det som ska ske - kommer ske. Jag gav upp resultatet - o då visar sig skeendet paradoxalt inbjudande! Det är bara att kärleksfullt le och skratta åt hur vist allt ordnar sig.

Mysteriet med kärlek

2009-06-29T21:44:00.007+02:00

Det är något mystiskt fantastisk över det här med kärlekens oändlighet. Om man kan älska en människa - så kan man älska fler. Lämpligast är att börja med sig själv...

Fenomenet svartsjuka beror på lite olika proportioner av dålig självkänsla, misstro och vanföreställning att en annan människa kan få ens inre tomrum och mörka sidor att försvinna. Det jobbet kan man bara göra på egen hand...Att kärlek bara skulle kunna finnas för en person är en märklig narcissistisk önskan att vara "helt unik och outbytbar". Nu är det ju inte riktigt så...

Det finns flera möjliga personer att älska under livet. Det är ett val man gör när man är mogen - vem det blir man slår följe med.

Det är kanske skillnad på kärlekens uttryck för olika människor - men kärlek till en annan levande varelse och människa upphör inte i en fingerknäpp för att en annan människa kommer in i synfältet. Däremot kan kärleken nötas sönder av årsvis med förödmjukelse, ignorans, bristande respekt eller uppslitande svartsjukegräl.

Om relationen i stället djupnar med åren - som vid långvarig vänskap eller en annan relation blir ju den relationen självklar och oinskränkt. Därför är den typen av kärlek inte uteslutande inför andra djupa relationer. Tänker på några av mina vänner som lever i lyckliga äktenskap sedan 10- 20 år (3 par) som är så generösa med sin vänskap till mig. Både hon och han. Det är inget konstigt att jag får en lång kram av mina vänninors makar när jag är ledsen. Deras relation är så självklar och därmed inte hotad. DET ÄR KÄRLEK.

Jag tror att kärlek är oändlig och tillåtande. Varje människa måste tillåtas göra sina egna val utifrån hjärtat. Vi är mogna för olika typer av relationer och samspel vid olika tillfällen och ingen kan "ge en annan människa alla illusioner och önskningar"... Vi kan däremot ge varandra oändlig tillåtande och icke-dömande kärlek.

Kärlek har inget med ägande att göra - tvärt om!

Havets röst

2009-06-29T17:29:00.006+02:00

Ännu en helt underbar dag vid havet - i stillheten. Vaknade tidigt och har haft många timmar för reflektion. Dels har jag reflekterat över de kloka saker min bloggvän skrev tidigare igår/idag. "Så länge vi anser att vi inte är framme (vid det vi söker; det vi innerst inne längtar efter, vill, önskar oss) så går vi på en väg där - per definition - det vi söker inte finns till fullo tillgängligt. Alltså finns lidande".

Läser en spännande bok om "mindfulness" i dess teoretiska form. "Känslans alkemi - Hur sinnet kan läka ditt hjärta" (Tara Bennett- Goleman) och för all del Dalai Lamas bok om "Kärlek". När jag läser märker jag att jag verkligen ÄR - ÄR HÄR - ÄR HÄR NU.

Mitt välbekanta livsmönster håller mig dock effektivt i en väntande position. Jag tror inte att jag förstått det jag behöver förstå (men det har jag). Jag lever i väntande för att det känns förmätet att tillåta mig att "vara framme" och bjuda in någon som skulle vara bra för mig! Helt egoistiskt - bra för mig!

När jag gör så här - håller jag en välbekant distans till själva livet och alla möjliga relationer, som kommer utmed vägen! Livets och min fulla potential får inte fullt utrymme! Jag har vetat länge hur jag vill ha det - men så länge jag går mina upptrampade stigar - i ständig väntan på fler insikter - kommer jag faktiskt inte leva mitt liv NU. När insikten slog till som en storslägga idag vid havet började jag gapskratta... Ett stort leende spred sig över ansiktet och har stannat kvar.

Min goda vän P och adopterade vägledare i livet, sa att jag är något viktigt på spåret... Jag tror det är rätt! Hela jag har skrattat åt mina mönster. Så dumt, så knasigt! Som P säger... Livet är för kort för att inte levas nu!

Bryta upp från vanans mönster

2009-06-28T15:59:00.008+02:00

Ägnar dessa varma dagar till stillhet och meditation. Idag har havets stilla förmiddagstimmar givit mig många totalt stilla ögonblick i ett långt pärlband. Välsignat tomma på tid, rörelse och tankar.

Ibland undrar jag om det börjar bli dags för mig att uppsöka en meditationslärare? Jag har så många frågor om mina upplevelser, som sprider sig även över dygnets meditationsfria minuter och timmar. En iakttagelse är jämnmodets intåg i mitt liv. Inte alltid - men jämnmodet dominerar allt mer. Upphör då alla starka känslor? Alla drifter? Vill jag det?

Idag läste jag ett intressant kapitel i en bok om hur känslor, handlingar och emotionella reaktioner trampar upp "stigar" i hjärnans neuron. När det gäller att cykla och köra bil är det ju toppen att göra det utan att behöva aktivt tänka...

När det gäller känslor, beteenden och relationer är det inte alltid så bra. Om man "vet" i sin hjärnas neuron att en relation är förknippat med drama, svartsjuka och utspel, som leder till att man måste "tassa på tå", ge upp sin integritet eller gräla, kommer den felaktiga kunskapen skapa rädsla, så stark att det är lättare att hellre avstå alla försök till en frisk och kärleksfull relation. I värsta fall - för all framtid.

Så hur ska man ändra vanans mönster i våra känsloneuron?

Det kräver att man medvetet utsätter sig för nya erfarenheter! Nya upplevelser kommer visa nya stigar att trampa upp. Det finns ingen genväg. Medvetenheten om när de gamla stigarna blockerar möjligheterna i nuet är nyckeln till att kunna trampa upp en ny stig.

En Zenaforism om hur tingen synes vara:
"För sin älskare är en vacker kvinna en fröjd;
för en munk är hon en distraktion;
för en mygga en god måltid."

Vanans mönster bryts genom att ta - och prova - ett annat perspektiv.

Sommarens teman

2009-06-21T20:04:00.010+02:00

Den här sommaren ska jag ägna åt några teman:

Ensamhet existerar bara i relation till andra människor. Ensamhet uppstår då man "behöver" någon för att vara hel.
Att vara själv är att vara tillräcklig i sin egen närvaro. Det här temat har jag redan arbetat på i många år - men detta år ska jag ohämmat njuta av att vara själv några dagar - i tystnad.

Mitt andra tema är att acceptera lidandet, som en väg till närvaro och medvetenhet. Lidandet är inte "dåligt" eller "bra". Det bara är... Att närma sig smärtan i lidandet med ödmjuk acceptans får i regel lidandet att upphöra. Den här sommaren ska jag öva medvetenhet - eftersom det uppenbara lidandet är min följeslagare.

Mitt tredje och sista tema för den här sommaren är att släppa kärleken fri. Att inte hålla fast hopp om kärleken, som visar sig vara förenad med reservationer. Jag ska hålla sinnet öppet och välkomna kärleken i den oreserverade formen eller välkomna kärleken när man vågar hoppa trots invändningarna. Invändningarna är ju tecken på rädsla - som hindrar möjligheten att komma vidare. Den rädslan kan jag bara göra något åt - om den uppstår i mig själv.

Slutligen "The beat of my heart is the rhythm of my soul".

Uppnå balans

2009-06-19T15:12:00.003+02:00

"För att uppnå den balans du önskar dig måste du bli så här.
- Du måste stå med fötterna lika stadigt på marken som om du hade fyra ben i stället för två. Då kan du stanna i världen. Men du måste sluta betrakta världen med huvudet. Du måste se den med hjärtat i stället. På det viset får du lära känna Gud."
Ketut Liyer

Ur Lyckan, kärleken och meningen med livet, av Elisabeth Gilbert

Hjärtats språk

2009-06-19T11:43:00.004+02:00

Tänker på de där orden - att om man inte vet var hjärtat är - så ska man hoppa utför stupet - så kommer hjärtat dunka så hårt - att du inte kan missa var det är...

Jag vet exakt var mitt hjärta är. Jag påminns i alla dagliga sysslor om det. När jag gör min kopp te på morgonen... När jag borstar tänderna. När jag ska sova, vaknar, åker till jobbet. Även nu på ledigheten påminns jag. När jag går på stan o känner vissa dofter blir jag påmind - o hjärtat slår hårdare. Jag hör ljud och associerar. Genomsyras helt enkelt av energin från hjärtat.

Ägnar mig åt att stilla hjärtslagen och exponerar mig för resten av livet och världen för att behålla jord under mina fötter. I min själ vet jag att det är för omvärlden - jag ska(borde) ge upp. Min själ verkar övertygad om var jag hör hemma och meningen verkar vara att jag ska följa med och låta livet visa sig - utan att ta ställning för eller emot.

Hjärtat talar sitt obevekliga språk - med sin envisa rytm. Hjärtat når själen med ordlös sanning. Är det verkligen meningen att man ska ignorera detta för risken det innebär?

Blomma!

2009-06-15T19:27:00.001+02:00

The seed is never in danger, remember. What danger can there be for the seed? It is absolutely protected. But the plant is always in danger, the plant is very soft. The seed is like a stone, hard, hidden behind a hard crust. But the plant has to pass through a thousand and one hazards. And not all plants are going to attain to that height where they can bloom into flowers, a thousand and one flowers....

Very few human beings attain to the second stage, and very few of those who attain the second stage attain the third, the stage of the flower. Why can't they attain the third stage, the stage of the flower? Because of greed, because of miserliness, they are not ready to share... because of a state of unlovingness.

Courage is needed to become a plant, and love is needed to become a flower. A flower means the tree is opening up its heart, releasing its perfume, giving its soul, pouring its being into existence.

Don't remain a seed. Gather courage - courage to drop the ego, courage to drop the securities, courage to drop the safeties, courage to be vulnerable.

Släpp taget!

2009-06-14T15:21:00.011+02:00

Det här tillägnas en särskild vän idag. En vän som troligen inte läser min blog - men det är tanken som räknas? Förvisso gäller det mig med - vissa, nu mera, sällsynta dagar...

När man håller fast vid det gamla, som redan skett eller med sina föreställningar om hur saker är och låter det skymma den öppna blicken för det som idag finns i livet, kommer Du inte få smaka det goda som finns här i nuet.
Packa ned det gamla i en låda, slå in det i vackert papper och säg därefter farväl! Känn glädje och tacksamhet över erfarenheten - men konservera inget och döm inte ut något utifrån tidigare erfarenhet! Livet passerar dig förbi när du låter historien skymma ljuset för det som finns här idag. Du kan inte uppleva ditt livs möjligheter när historien skymmer din blick...

Kläng dig inte heller fast vid framtiden, dina planer eller det du tror är rätt idag - hopp, fantasier, planer för imorgon kommer bli ett idag och sedan bli igår.

Allt kommer att bli igår.
Allt kommer gå dig ur händerna.
Släpp taget - hoppa! O glidflyg dit livet för dig!

Du är möjligheterna!

I mitten

2009-06-13T15:59:00.004+02:00

Återhämtar mig själv. Centrerar mig själv och i mitten finns kärleken till mig själv, som gör att jag kan agera utifrån mitt inre, mig själv.
Försöker släppa taget från alla föreställningar och förstå varför hela mitt inre säger till mig att vara stilla och inte fly den här gången. Jag är precis där jag ska vara och tiden är bara en strävan efter resultat.

Runt mig snurrar världen precis lika snabbt som förut - allt detta sökande efter lycka... Alla dessa människor, som bygger murar runt sig - murar som ska skydda dem från att bli sårade i relationer och uppleva draman de inte kan ta sig loss ur. Bakom varje rädsla finns en ännu starkare längtan efter kärleken... Kärleken är ju den läkande vägen ur ett fängslande mönster.

Jag är. Här. Jag har ingen riktning längre - jag strävar inte efter något resultat. Kärleken växer i alla riktningar. Den är oändlig och inget begränsar. Varken person eller möjlighet. Jag välkomnar möjligheterna och tar ett djupt andetag...

Det finns någon som väntar mig.

Dagens insikt

2009-06-12T21:02:00.003+02:00

When your love is not just a desire for the other, when your love is not only a need, when your love is a sharing, when your love is not that of a beggar but an emperor, when your love is not asking for something in return but is ready only to give - to give for the sheer joy of giving - then add meditation to it and the pure fragrance is released. That is compassion; compassion is the highest phenomenon.

Självacceptans

2009-06-12T20:36:00.004+02:00

You cannot improve upon yourself. And I am not saying that improvement does not happen, remember - but you cannot improve upon yourself. When you stop improving upon yourself, life improves you. In that relaxation, in that acceptance, life starts caressing you, life starts flowing through you. Nobody else has ever been like you and nobody else will ever be like you; you are simply unique, incomparable.

Accept this, love this, celebrate this - and in that very celebration you will start seeing the uniqueness of the others, the incomparable beauty of the others.

Love is possible only when there is a deep acceptance of oneself, the other, the world. Acceptance creates the milieu in which love grows, the soil in which love blooms.