Vi är utrustade med varandra

"Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill inte något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt hoppas den, allt uthärdar den." (Första korinthierbrevet 13:4-7)

Att verkligen få möta en annan människa på det här sättet! Inte bara som en text vid sitt bröllop - utan varje dag i vardagen - anser jag vara kärleken, värd att leva i.

Ur den här kärleken kan vi hämta kraft och näring.

Ju mer jag funderat runt de här frågorna har jag förstått att vägen till detta är att sätta vårt ego åt sidan och verkligen göra vad vi kan för att bottna i oss själva - för att helt kunna möta någon annan i den här avgrundslösa kärleken. Det innebär att vi måste släppa taget om oförrätter och orättvisor som tidigare drabbat oss. Det bygger på att vi VET och har erfarenhet av - att vi kan klara oss själva - men inte vill det. Utan att vi hellre VILL vara sårbara inför varandra. Att verkligen behöva någon annan för att växa blir en aktsam kärlek.

Allt för många kämpar i sina relationer med dramatik om "vem som givit mest" och "vems tur det är att ge" eller "återgälda något". Jag tror inte att det går att fullt ut mötas på det sättet. Eller - "du fattar inte vad jag behöver"-draman. Som om någon annans kärlek krävs för att vi ska bli hela.
Vi är hela i oss själva - eller åtminstone - vi kan bli det!

Den ena handen ska vara omedveten om vad den andra ger... Dvs vi ska inte ge bort något i avsikt att ge någon en skuld i form av motprestation...Kärlek är att GE utan förväntan att få något tillbaka. Det kräver av oss att vi är medvetna och hela i oss själva. Att vi arbetar med de frågorna själv. Att vi blir medvetna, backar ur situationen och försöker se lite mer objektivt på vår egen reaktion. Vad är syftet med ständigt gnäll, stridslystnad eller självhävdelse?

"Gud har utrustat oss med varandra." (Y Eggehorn) Den gåvan ska vi förvalta. Första Korinthierbrevet sammanfattar detta mysterium, som vi borde stanna upp vid lite mer till vardags - innan hårda ord och misstro uttrycks. Egentligen räcker första och sista raden... "Kärleken är tålmodig och god... Allt bär den, allt hoppas den, allt uthärdar den."