Vi lever nu i nådens år - 2011.
Nåd är något som skänks oss - en gåva i och till vårt liv utan motprestation.
Visar vi tacksamhet för det vi har och får? För ett tag sedan läste jag en bok, som innehöll övningar för att bli mer tillfreds med livet - att se livet med tillit och fullt med möjligheter. En övning i boken - var att avsätta en stund i vårt liv - där vi är i denna stund - och bokstavligen skriva ned exakt vad vi är tacksamma för...
Övningen gick ut på att tacka för stora och små saker - men även människor och händelser som hänt och sådant som inte hänt. En tacksamhetsövning är extremt nyttig.
Här följer en starkt förkortad version för hur det skulle kunna se ut;
Jag är tacksam för min man, mina barn, min familj, min hund, min katt, min... (så långt brukar det vara lätt)
Jag är tacksam för min lägenhet/mitt hus, min bil, min cykel, mina skor, mitt köksbord, min soffa, min elvisp, mina vackra blommor, min telefon, min... (fortfarande ganska lätt - även om vi väldigt ofta tar alla de här sakerna för givet)
Jag är tacksam för min bästa vän, som utvecklar mig genom sin ärlighet... (ok - eller hur?)
Jag är tacksam för min omöjliga chef som lär mig acceptans och att släppa taget.
Jag är tacksam för min sura granne, som tränar mig i att förlåta och acceptera våra olikheter och möjligheter.
Jag är tacksam för att min vän vände mig ryggen. Det ger mig möjlighet att reflektera över vad vänskap ska grundas på och vår vänskaps hållbarhet... (nu börjar det bli jobbigt... eller hur?)
Jag är tacksam över mitt arbete - som lär mig tålamod och uthållighet.
Jag är tacksam över min smärta i kroppen... som lär mig att värdera min hälsa... Jag är tacksam för min utmattning - som ger mig tillfälle att stanna upp i livet och omvärdera mina tidigare val och välja ett liv som ger mig innehållet jag vill ha... (särskilt det vi inte vill ha är extra svårt att se tacksamhet inför)
Den här övningen har förberett mig att ta emot kärleken och nådens år med ett öppet hjärta. Hur ska vi kunna ta emot gåvor om vi inte ser att de ÄR JUST (förklädda) GÅVOR?
Hej där!
SvaraRaderaEtt väldigt tänkvärt inlägg. Som vanligt!
Ja det är så fantastiskt hur man kan vända om helt- och se saker med helt nya ögon. jag skrev om det i min blogg. Vid något tillfälle. Som att se livet med ett par andra glasögon. Och det är så viktigt. att lära sig detta. annars blir man allt bitter. Färgblind. Eller bara ja...fast.
Det sa min psykolog till mig, att jag ska vara tacksam över bilolyckan, fast i andra ord, typ att det var min smala lycka?!
Kanske det?!
men det är svårt, varför ska man var tacksam för att man fick växa upp med missbrukande föräldrar? Och utan trygghet? Som barn... det är svårt. Där blir jag lätt fast...
kram till dig
Tänk vilken lycka att få ha dig som life coach!! Ja, som allt egentligen...Du verkar bara vara sååå speciell och helt outstanding.Du skulle få och ta dig TID och LUGN att skriva din bok.Någonstans är det väl att VÅGA att visa både sina styrkor och svagheter.Hur är det:tillit,tålamod och kärlek.Har själv alltid älskat att "ge" gåvor,men haft väldigt svårt att ta emot dylika.Återigen :våga .Hur svårt kan allting vara egentligen??
SvaraRaderaTack båda två för fina kommentarer! Jag blir alldeles rörd!
SvaraRaderaTror nog att jag bara erkänner min litenhet i att vara människa. Det är rätt OK att ödmjuka sig för att det finns något större än "jag själv" - som har bättre koll på det som händer runt mig än jag själv.
Jag har det ju ruskigt bra! Sjukskrivningen var ju en gåva - en nådens gåva för att stanna upp och leva MITT LIV!
Leva är inte svårt - om vi verkligen vill göra det! Ett ögonblick i sänder - så har vi det ju riktigt bra!
Kram
Caroline... Missbrukande föräldrar är inget att önska - men barn till missbrukande föräldrar lär sig självständighet och får ofta en överutvecklad empatisk förmåga. Frågan är ju hur man ska balansera sin bakgrund i framtiden - utan att bli bitter över att man inte fått det man behövde... (tror att man behövde).
SvaraRaderaMed resultatet - i nuet - är det trots allt så att det gått ganska bra TROTS barndomens öde.
Jag är mitt i ett försoningsarbete själv och för mig hände helt rätt saker - för att jag ska ha kunnat bli den jag är idag. Jag är ju nöjd med dagen idag - så hur ska det ha varit fel?
Då spelar ju inte historien så stor roll.
Kram
Kristina
På. ngt sätt återspeglar sig historien,om den dock hoppar över en eller ngn generation.Ditt och mitt liv blir våra förfäders historia, om än i en annan tappning. Det blir stort när "man" inser det. Stor kram /I
SvaraRaderaKÄRLEK ÄR
SvaraRadera...när man är saknad i samma sekund som man
lämnar varann
...ömsesidig längtan och åtrå
...respekt och accepterande av varandras
egenheter
...att få somna tillsammans
...att underlätta för varann i vardagen
...att se den andres önskan innan den uttalas
...att vara rädda om varandra
...osjälvisk och lågmäld...den bara...ÄR
Hej anonym!
SvaraRaderaInstämmer helt...
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill inten något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt hoppas den, allt uthärdar den. (Första korinthierbrevet 13:4-7)
När två människor verkligen kan mötas så här - så har de funnit KÄRLEKEN som bara ÄR. :)