Tiden är mogen

Det sägs att det som är menat att bli - sker när tiden är mogen...

Det är nog dags för mig att le åt mig själv med backspegeln i handen. Vissa människor man möter i livet, spelar sin melodi på samma våglängd. Det känns som en gammal bekant - som dyker upp igen i ens liv. Att trivas och nästan tappa andan för att det känns "magiskt"... Ändå kan man tappa resonansen och inte fortsätta spela tillsammans.

Tiden går.

När tiden är inne korsas vägarna igen. Tvekan försvinner. Livet flyter självklart medströms. Varför skulle det inte göra det?

Det visar sig vart musikens flod rinner denna gång. För att bygga ett delta? Eller smälta samman med havet? Spela en symfoni ihop och skiljas åt? Eller en livssymfoni?

Skillnaden nu och då - är att jag är oberoende av resultatet. Kanske är det så det börjar? Det var ju så här förutsättningslöst allt var när jag var yngre...

Så - jag litar på flödet...