Att fundera över livsmål

Den senaste tiden, har för mig varit rätt utmanande. Jag skulle kunna säga "slitsam" - men samtidigt har jag ju fått en känsla av mening i mitt liv - så det är och var mödan värt.

Att "gå i väggen" kan ju verkligen vara en välsignelse om man- som jag - hittat en mening med livet och även en livsuppgift där jag känner att jag kan verka, vara sann med mina värderingar och få vara den jag är. Att släppa stenarna jag bar på - att jag anpassa mitt presterande till en kultur, som inte överensstämde med vad jag själv tycker ger mitt liv en mening - gav mig en känsla av lättare andning - känslan av LIV.

Under det här dryga halvåret har jag hunnit fundera och landa i nya utvecklingsmål för de kommande tre åren. De ser definitivt annorlunda ut jämfört med hur de tidigare sett ut... De speglar definitivt mina egna värderingar bättre. Utvecklingsmålen rör tre huvudområden.

Det första området rör "meningen med livet". Att upprätthålla känslan av mening och tacksamhet är ett huvudmål för mig.

Det andra huvudmålet rör "personal mastery", som det heter på engelska. Den närmaste översättningen jag kommit fram till är "personligt ledarskap", men vet inte om det riktigt stämmer...
Just i detta mål ingår att träna mig själv i att följa livets naturliga flöde, skiftningar och släppa taget om saker som inte går att förändra.
För mig ingår även att öka min förmåga att förlåta - tillåta andra människor att vara som de är, vara där de är och se människors likheter i stället för skillnader. Vi är alla "Guds barn" (Oavsett om vi tror på en Gud eller ej). Vi har alla samma mänskliga egenskaper och brister, som kommer fram i olika situationer.
I detta mål ingår att uppnå inre frid - att vara tillfreds med det som är och acceptera saker som de är. Dvs låta bli att simma mot flödet. Det tar för mycket energi.

Mitt tredje huvudmål rör relationer.
Att vara en närvarande, lyssnande förälder - både i tid och rum. Att bli/vara engagerad i min livskamrat. Att leva nära andra människor.

Det är spännande att se vad som händer när jag försöker simma mot strömmen. När jag låser mitt sikte på ett specifikt resultat; t ex att börja jobba på ett specifikt sätt, i en uppsatt takt. Det går inte längre. Jag orkar inte och klarar det inte.

Att önska mig att träffa en specifik person fungerar inte heller - har jag märkt. Det är faktiskt ingen mening att VILJA för mycket. För det är att driva på en process som inte är menad. Hela mitt liv har jag kämpat för att upprätthålla, utveckla och ge näring till relationer, som inte egentligen varit ömsesidiga. Grundantagandet har mer varit "om jag bara presterar/är lite bättre/förstående - så kommer jag bli omtyckt"... Hm. Ganska universellt mänskligt tänkande.

Troligen har det grundats i en dålig självkänsla - att jag inte var värd bättre. Men vad fel jag hade! Jag är värd allt - precis som du!

Att släppa taget om resultatet - om relationer och släppa arbetet med att få det som jag vill... är en daglig utmaning. När jag lyckas - så dyker oväntade tillfällen upp med möjligheter, som visar sig vara mycket bättre än de min egen hjärna hade fantasi att skapa... Vissa människor kommer tillbaka, andra försvinner - precis som de ska.

En del människor blir kvar för att de inget hellre vill och ffa behöver jag inte ge upp min integritet för att få det jag verkligen behöver. Tvärt om!

Min självkänsla och integritet ger mig fler goda, sanna relationer. Människor som vill dela kärlekens varande i nuet. I närvaron.