Stegvis följer jag min väg framåt i livet. Jag varseblir att fötterna flyttas framåt, ett steg i taget. Sedan länge har jag sökt stillhet, lycka och harmoni och vägen har definitivt varit krokig och periodvis gått i cirklar.
Att leva i nuet och Varandet har blivit allt mer dominerande och mycket av de orosmoln, som tidigare dominerade mitt liv har löst upp sig av solen/ljuset från mitt inre.
I somras upplevde jag en känsla av total stillhet - i nuet. Utifrån detta "nu" föddes ett flow - närvaro i alltings flöde, en känsla av förbindelse med allt som finns och är i universum och en djup insikt om att universum vill oss alla väl. Vägarnas utseende är olika för oss alla. Det är våra tankar och dömanden som begränsar vår väg till harmoni och lycka. När vi låser oss vid ett speciellt mål eller hur något "ska vara" låter vi inte de saker som erbjuder oss lycka - på ett annat sätt - att komma in i våra liv.
Att välkomna och acceptera allt som är innebär inte resignation. Det innebär öppenhet för alla möjligheter och att släppa taget om sina bindningar till hur något måste vara. Att sluta dela upp världen i gott och ont och inse att alla sidor finns även inom oss själva.
Läser just nu om Jon Kabat-Zinns bok "Vart du än går är du där". I ett av kapitlen diskuterar han de gamla folksagornas olika figurer och menar att prinsen eller prinsessan, som förlorar sin guldboll i brunnen och därefter måste förhandla med grodan eller dvärgen, göra ett långvarigt dagsverke för att återfå sin guldboll är en metafor för det arbete man lägger ned vid meditation - eller andra sätt att växa till en mogen och fullvärdig människa (den gyllenstålande oskulden är bollen).
Alla figurer i sagan är delar av oss själva. Den arrogante äldre brodern som inte ber om vägledning, mellanbrodern - som gör om samma misstag - och yngsta bordern, som erkänner sin hjälplöshet inför uppgiften och därmed får hjälp av dvärgen och andra som vet vägen till sanning. Den yngsta brodern vinner prinsessan, visheten och får sitt eget rike (sitt inre rike)efter hårt arbete (i 7 år).
"Att meditera är lika monotont och tidskrävande som att tömma en brunn eller göl på vatten med en spann." Det leder ju till att stilla tankarna och låta allt komma till en utan att upphöra med arbetet för att nå sin gyllene guldboll i botten.
Jag tycker om den här tanken och metaforen. Den ger en tröst - att den här gamla sanningen om hur man når livets lycka och mening är densamma sedan urminnes tider. Det kräver arbete för att uppnå insikt och lycka. Att sluta sätta sig till doms över skeendet och istället stanna upp, ta in lärdomen och mogna utav prövningarna är hemligheten. Det gör vi genom att lyssna inåt och sluta se oss som offer för livets omständigheter. Vår uppgift blir att tillåta och välkomna allt som är.
Vi är på vägen - precis där vi ska vara på just vår egen resa - i just detta nu. Så småningom visar sig mognaden och vi når vårt inre rike - där vi uppnår vår största potential.
Inlägg
