Intresset för kärlekens natur

Igår fick jag en spegling och reflektion att jag verkar ha kärleken som specialintresse... Jag blev alldeles varm av den speglingen och undrar samtidigt - är det så tydligt?

Har funderat på detta från olika vinklar länge och kommit fram till att detta med kärleken gäckar mig verkligen.

Förr har jag sett den romantiska kärleken som svaret på livets gåta - men ju mer jag lever och är ser jag att det är inte alls den romantiska kärleken som är svaret på gåtan. Den romantiska kärleken är inte heller sanningen och inte alls det enda som gör livet värt att leva.

Ibland undrar jag om jag behövde min tid utan romantisk kärlek för att bevisa att det är en oändligt mycket större kärlek - som är svaret på gåtan? Det kanske var just existensens kloka inspel att visa detta för mig?

Allt mer ser jag att det är en grundad och ödmjuk kärlek inför livet, existensen, sig själv och sin omgivning, som är hemligheten. Kärleken ser jag som en självklar utstrålning grundad i sitt eget hjärta - när vi ser människor med kärlek som de är, fast de inte alltid är som vi vill.

Det handlar inte bara om en partner - utan om alla vi möter. Den sura gubben i kön på ICA och den energislukande kollegan, vill även de bli sedda och älskade. Även de mest plågsamma, självupptagna och kränkande individerna vill ha kärlek - kanske mer än någon annan?

Faktum är att jag märker om jag försöker möta alla med en vänlig blick - så får jag mycket mer vänlighet tillbaka. Särskilt när jag bemöter sura farbrorn på ICA med vänlighet - då spricker farbrorn upp i ett stort leende...

"All major religious traditions carry basically the same message, that is love, compassion and forgiveness the important thing is they should be part of our daily lives." (Dalai Lama)

"This is my simple religion. There is no need for temples; no need for complicated philosophy. Our own brain, our own heart is our temple; the philosophy is kindness."
(Dalai Lama)

Så ja, jag har definitivt ett specialintresse för kärleken. Dock inte längre enbart den romatiska kärleken, utan snarare kärleken där vi klarar att möta andra människor - precis som de är.

Ordens frånvaro och hjärtats språk

Tidigare har orden varit en möjlighet för mig att formulera min verklighet och ledsaga mig själv genom livets tillväxt. Sedan jag var barn har jag skrivit dagbok och min blogg uppstod av samma skäl - att sätta ord på och sortera bland intryck och ge mig tid och struktur för eftertanke och tillväxt.

Den uppmärksamme ser att mitt skrivande blivit allt glesare. Just nu har orden mindre betydelse. Däremot har ordlösa insikter vuxit sig allt starkare i hjärtat. Den ordlösa kunskapen är sanningen - nämligen den självklara kärleken.

När hjärtat styr mina val med en djupt grundad ordlös insikt blir valen mer självklara. Det är som om jag bara kan flyta med i flödet av alla händelser när de blir en möjlighet för min tillväxt. Jag har kärleken grundad i mig själv och blir allt mer sällan störd av yttre omständigheter. Alla saker runt mig uppfattas av mina egna tankar och ger känsloimpulser från mig själv - men det är bara min egen illusion av verkligheten. Men jag är inte de här tankarna eller känslorna. De styr inte mig eller min framtid.

När den inre världen är grundad i en inre trygghet och kärlek (till sig själv) är grundantagandet om världen alltid gott. Då ser man de goda avsikterna hos andra och tolkningen av deras sämre beteenden utgår från en övertygelse om tillfälligheter - snarare än ett bestående egenskap hos den andra. Alla har dåliga dagar - men det gör inte någon till en sämre människa.

Det finns människor som kan dela sina hjärtans inre kärlek genom att tala samma språk. Det här språket använder få ord - ord som berör vår kärna. Tid, tystnad (!) och ödmjukt inlyssnande är delar av det här spännande språket. Jag blir djupt berörd när jag märker att jag talar samma dialekt i det här språket med någon. När det händer får jag en känsla av att jag upplever något unikt - snarast magiskt- som om jag får ta del av en hemlig dold skatt...

"A heart filled with love is knowledge that's much deeper than anything learned on an intellectual level."

Thankful for Love

"If somebody loves you, be thankful, but don't demand anything - because the other has no obligation to love you. If somebody loves, it is a miracle. Be thrilled by the miracle... Don't expect anything. If something comes your way, feel grateful. If nothing comes, there is no need for it to come, there is no necessity for it to come. You cannot expect it..." (Osho)

Citat från mitten

“Everything is perfect in the universe - even your desire to improve it.”

“Anything inside that immobilizes me, gets in my way, keeps me from my goals, is all mine.”

“Be miserable. Or motivate yourself. Whatever has to be done, it's always your choice.”

(Dr Wayne W. Dyer)

The Child Within

A good way to get in contact with the child within you, is to provoke someone into offending you.

Centrerad

Häpen över hur centrering i mig själv gör att jag kan slippa bry mig om andras beteende och därmed också slippa "gå igång" i det drama som annars uppstår. Typexemplet är ju svartsjuka, rädsla att bli övergiven, utskrattad eller offentligt förlöjligad (skam).

Varje gång vi möter människor har alla egna tankar och föreställningar. Det gäller ju att mötas - trots de föreställningarna. Om du förutsätter att du ska bli sviken - så kommer du se alla handlingar i den färgsättningen. Men om du förutsätter att du är värd att bli älskad - då kommer du bli det.

I min egen centrering kan jag utgå från mig själv och min inre kompass. Min känsla för vad jag tycker är viktigt i alla lägen. Jag behöver inte söka någon annans bekräftelse på att jag är bra, duktig, älskvärd eller vacker. Det är inte längre viktigt...

Jag kan istället lägga ner energi på att leva ärligt i harmoni med den jag ÄR. Jag kan ge av överflödet utan att dränera mig själv på energi.

Jag kan känna en enorm kärlek inför människor, som måste ta till ett spel för att synas eller bli bekräftade. Det är ju kärleken vi alla vill ha - inte bekräftan i sig. Kärleken ska finnas där utan motprestation - oavsett om det handlar om vänskap eller äkta kärlek. Den äkta kärleken ser igenom den andras svaghet och genom det kan vi växa.

Gör dig själv attraktiv - genom att veta vem du är, lev som du är och ge kärleken vidare utan förbehåll. Då kan inget farligt hända...

I flödet med allt som är

Senaste månaderna har jag funderat mycket på det här med ensamhet och att vara själv. Ensamhet innebär ju en saknad och längtan efter något man inte har.

Att vara själv är däremot läkande. Själv finner man tystnaden och sin egen inre röst. Jag har funnit att när jag kunde stilla mig och hitta min inre tystnad - då fann jag vägen till kärleken i mitt inre. Där finns kärleken till mig själv och allt annat. Ur tystnaden - ur detta ingenting - fanns allt! Skillnaden är att jag fann allt som det är - utan störande tankar, koncept och dömanden.

För några veckor sedan satt jag i bilen, i soluppgången, på väg till jobbet. Dimman låg lätt över landskapet, himlen öppnade sitt vackra höstljus för världen.
Där insåg jag att jag är en del av allt i denna värld. Jag har förbindelse med alla jag kommit i kontakt med, med djur, skogen, himlen, solen och månen. Jag är i förbindelse med de jag älskar fast de är långt borta.

Det är svårt att vara ateist när insikten flödar från hjärtat. Så länge man är i sin hjärna och i sitt sinne kan alla möjligheter till en större mening avfärdas. Men när hjärtat flödar och man plötsligt är ett med allt... då blir det automatiskt en andlig kärleksupplevelse.

För mig innebar den insikten en enorm vila. Jag kan vara här - ändå vara nära de jag älskar. Det spelar inte längre någon roll om de jag älskar är i samma rum eller på andra sidan jorden. Jag blir inte hotad av att den jag älskar vill ha egen tid och hitta sig själv. Det spelar ingen roll om jag är ensam eller själv. Alla behöver vara själv även i en tvåsamhet. Vi kan aldrig helt sammansmälta i en relation. Vi behöver egen tid att vara i vår egen kärna - för att hitta kärleken till oss själva.Den kärleken behöver också förnyas. Först då kan vi helt älska någon annan utan krav. När vi älskar oss själva och blir ett med våra brister och styrkor - kan vi helt se och älska de sidorna hos någon annan.

Kärleken innebär frihet. Friheten kommer ur hjärtats flöde, flödet som uppstår när vi älskar oss själva så att det svämmar över till allt runt oss. Friheten innebär att helt släppa den andra fri.

Nu återstår för mig att förstå hur det ska gå att integrera ensamheten i en tvåsamhet. Att vara själv är lätt - men att vara själv i en tvåsamhet (inte ensam i en tvåsamhet) är nödvändigt - men hur? Vi behöver möta vår polaritet för att bli hel i vår "kvinna" eller "man".

Först då... kan vi bli ett helt universum.